Skulle det vara roligt?

Kidsen nybadade.
Badrummet plaskvått.
Mamman överdrivet nerstänkt.

4-åring: "Mamma. Du måste ta av dej allt som är blött. Trosorna också. Jag lovar att inte skratta."

Sötnos.

Guess what!

Jag har fått ett jobb. No more arbetlös (förutom hela sommaren...).

The giant megajättestone har left the building.

Fördelar:

- Månadslön.
Varje månad lever jag mitt liv och slipper skriva under papper och skicka in före ett visst datum. Helt plötsligt har mitt saldo ökat. Klirr klirr.

- Socialt.
När jag och sambon är ute på mingelställen (händer jättesällan men har ändå varit ett stooort problem för mig) slipper jag vara familjens svarta får. "Vad gör du då?" "Jag är arbetslös." End of discussion.

- Familjemässigt.
Suck suck suck. Dags att plocka ur diskmaskinen igen. Dags att hänga tvätt igen. Dags att plocka upp kidsens leksaker igen. Men äntligen blir det bådas uppgift. Inte bara loserjag. Numera winnerjag.

Nu har jag inte tid att skriva fler tipptopp-punkter för jag ska till arbetsförmedlingen. I och för sej är det en punkt oxå. No more bepåminabaraknän på AF.

Snabbtänkt.

Nån sjunger "Sommartider" på Lotta på Liseberg på teve och gamla Mossbergsfrugan glider längs memory lane och sjunger för full hals.

Lilltjejen dansar med men stillnar och bara ser på mej.

"Ska man ge både allt man kan och allt man vill? Det blir lite jobbigt. Då måste man använda hjärnan."

"Jo. Så är det." svarar jag och skrålar vidare.

-----

Tio minuter senare sover kidsen och kvar ligger jag och funderar. Existerar det en djupare text i "Sommartider" än jag någonsin förstått? Upptäcker jag den nu genom min fyraåring?

Tänk tänk tänk tänk.

Nej. Det var nog inte så.

Ka-ching!

Översuperarbetslösa jag har fått jobb. Jippi!!!

4 månaders provanställning till att börja med men eftersom jag har världens självförtroende så tror jag att jag kommer klara det galant.

Pensionsmyndigheten. Är det inte världens vackraste ord?

Men först ska jag njuta av sommaren.

Dagens utsikt.

Äntligen sol igen.

Då plockar pappan maskrosor, barnen leker och mamman intar ryggläge i badenbadenstolen.

Annars har jag mest jag-kommer-aldrig-få-jobbet-ångest. Och herrejävlar vad jag ångrar mitt bloggande. Jag borde skriva om intervjun och drömmen om arbetskamrater, automatkaffe och eget skrivbord efter beskedet. Inte nu.

Och nu gör jag det igen. Men jag spricker snart. Om jag får jobbet vill jag veta det nu. Om jag inte får det vill jag inte det. GAAAAAH!!!!!

Hela livet är ett disco.

Lite så känns det nu.
Jag är lite för uppåt. Lite för pepp. Lite för positiv.
Försöker tillåta mej själv att vara glad över någonting jag inte har, för att ta smällen till veckan. Men det är nog inte så smart.
Koppla bort. Slappna av. Ignorera. Tänka på annat.

Men ta me tusan. Hur som helst är det rätt stort. Även om jag inte får det menar jag. Stort. Jag känner mej utvald.

Arbetsmyra.

Jag har lite drygt 24 timmar på mig att få klar slutuppgiften, men ändå sitter jag här nu och kan omöjligt koncentrera mig.

Jag har varit på anställningsintervju.

Det är inte min starka sida. Halvskryta om sig själv. Jag vill bara be på mina bara knän. "Snälla, snälla, snälla, snälla."

Det startade med en genomgång om företaget och förmånerna. Lite som att vifta med den smaskigaste chokladkakan men inte dela med sig.

Jag svettades och sluddrade fram lite fjant, men av någon anledning pratade vi mest om andra saker. Han berättade att de skulle ha afterwork och grilla på uteplatsen och jag ville nästan gråta. "Ååå, vad roligt!"

Jag sa till och med: "Gud vad kul att ha arbetskamrater! Som man kan vara ledig tillsammans med liksom."

Ööö. Men nu skulle jag ju prata om hur duktig jag är att jobba. Vem vill anställa någon som är sjukt sugen på grillfest?

Nu blir det nån veckas tumhållning. Jag måste försöka förlika mig med att jag inte får jobbet. Får inte planera cykelturen dit, matlådan, lönen eller grillfesten. Nu gäller det att se nyktert på tillvaron. Risken finns att jag aldrig mer sätter min fot på den arbetsplatsen.

Men snälla, snälla, snälla, snälla.

Man borde inte sova...

Nätterna är inte längre till för sömn tydligen.

Jag vänder och vrider mig. Funderar över livet, döden. Ditten, datten.

Kissnödig.

Utan täcke.

Spark i ryggen.

Hungrig.

Törstig.

GAAAAH!

På natten ligger jag där och längtar till jag får stiga upp. Röra mig. Låta.

Men när morgonen kommer och det blir teveprogram, frukost och påklädning längtar jag efter natten igen. Tystnaden. Och den efterlängtade sömnen.

Fotograf.

Jag har fotograffantasier.

Det är så himla roligt att glida runt med kameran och knäppa på allt möjligt. Närbilder, panorama, frusna ögonblick som man nästan nästan inte ens kommer ihåg.

Tömde just min iphone på ett gäng bilder. Och hittar den här:

Kan skratta till jag tuppar av.

Premiär hos frisören.

Det var meningen att det här skulle vara en före-bild.

Men lillgrabben har lika långt och flygande hår efter frisörbesöket.

Så kan det gå. När man är bestämd och rädd för hårblåsar.

Byt fokus.

Ibland handlar allt om att jag är tjock. Allt.

Ett himlande ögonkast - tjock.
En sur kommentar - tjock.
En ointresserad blick -tjock.
En osynlighetsstämpel - tjock.

Jag tänker "Om jag bara var smal"-tankar.

Om jag var smal skulle folk lyssna på mig när jag pratade.
Om jag var smal skulle jag vara intressant.
Om jag var smal skulle folk tycka att jag var rolig.
Om jag var smal skulle jag helt plötsligt bli någon.

Jag inser förstås att jag är ute och cyklar. Jag är inte helt korkad. Jag är bara tjock.