Jag har tänkt att det skulle vara så himla enkelt att vara nyttig när man tränar. "Det kommer ju liksom automatiskt" har jag sagt lite sådär självklart och som att jag vet precis.
Men nu vet jag i alla fall. Det kommer inte automatiskt. Inte ett jäkla dugg automatiskt utan snarare tvärtom. Jag är skithungrig. Hungrig när jag vaknar, hungrig efter frukost, hungrig efter lunch och vid middagen äter jag förstås för mycket igen. Garanterat för att jag varit så jäkla hungrig.
Nu har jag tränat några veckor och dom där resultaten borde förstås börja visa sig. Eftersom jag inte mätt en endaste kroppsdel så är det himla svårt att upptäcka nåt som ändrats, mer än att jag ser ungefär åtta år äldre ut just idag. (Imorrn hoppas jag att jag blivit yngre igen.)
Hur som helst. Jag börjar bygga upp en ilska mot det här att mitt mål är en viss vikt och att det målet blev sagt utan att jag ens blev tillfrågad. Okej att jag sagt att jag vill bli nån storlek mindre, men inte alls så att jag känner nån panik att det måste ske just nu. Just nu vill jag faktiskt bara träna och bli mindre fladdrig. Det är mitt mål. Sen medför kanske ofladdrigheten att jag blir lite lättare, men varför ska vi prata kilon? Who cares? Okej, jag är fullt medveten om bmi och att kroppen inte mår bra av att vara för tung, men just nu känner jag mej skitstark. Jag känner för (nästan) varje pass att någonting har hänt. Jag kan ta i på ett annat sätt idag jämfört med för några veckor sen. En himla härlig känsla. Men över den här härliga känslan vilar ett svart tungt moln.
Sen kan jag absolut erkänna att jag skulle ha vägt mej lika ofta utan det här målet. Jag skulle ha vägt och nojat och panikat och önskat att nånting skulle ha hänt över en natt, men det jag stör mej på är att det där inte var mitt mål. Det var det mål hon tyckte jag borde ha. Och det är förstås inte ett slutmål utan ett delmål. Och förlåt förlåt. Jag vill inte vara en sur skitkärring. Jag är mest bara frustrerad och orolig och tjock.
Jag borde ha gått ner i vikt nu. Inte skitmycket men nånting. Enligt pt skulle min kropp svara på träningen direkt. Men tydligen trycker min kropp bara på upptaget eller har på ljudlöst och fattar inte att nånting borde hända. Hittills har jag bara gått upp. Och muskler är tyngre, I know, men tiden går ju liksom. Snart är det dags för omvägning och ska jag då behöva stå till svars för nånting? Nej, det är självklart att jag inte behöver, men jag är rätt säker på att det är den känslan jag kommer ha. Hua.
Jag ser Biggest loser framför mig. Hur jag måste dra av mej tröjan och ta dallersteg upp på en scen för att se ett plus på vågen. Pt är überbesviken och jag försöker förklara mig medan alla himlar med ögonen och mumlar om för stora portioner och chokladbitar som man förstås inte kan äta om man vill gå ner i vikt. Men jag är skitduktig även om det inte syns. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar