Idag har jag varit på sista kontrollen hos barnmorskan. Nästa kontroll är på förlossningen. Då tittar man med ultraljud att barnet ser ok ut och har tillräckligt med fostervatten och så.
Suck och stön. Känns overkligt att jag fortfarande går med jättemage och elefantfötter, men så är det.
Hade hoppats att barnmorskan skulle komma med någon "under-bordet-kuckelimuck-medicin" som jag kunde ta för att få igång det, samtidigt som jag VET att det inte finns någon genväg. Det är bara att vänta och vänta och vänta.
Jag var orolig att ungen tappat bort sej där i oändligheten inuti min mage, att hon trots att hon var fixerad förra kontrollen har vänt om och tagit sikte mot halsgropen för en oral förlossning. Det är visst väldigt vanligt. Nu kollade barnmorskan med ultraljud och hon ÄR startklar. Fattas bara någon som ropar Klara! Färdiga! Gå! Är denna någon fegisjag?
Hua! Det kommer ju göra oooont!!!
Senaste Amelia var ingen festlig läsning. Det borde ha funnits en censurerad upplaga för gravida där mardrömsreportaget inte fanns med. En stackars normal tjej som led av anal inkontinens efter en förlossning. Hur ska jag klara krystningen? Först och främst är jag sämst på det och nu känner jag också att jag vill krysta försiktigt. Och orden krysta och försiktigt hör liksom inte ihop.
Nej fy. Nu tänker vi på nåt annat. Fokus på livet efteråt. Gärna utan blöja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar