Ibland blir jag så jäkla arg. Det är som att dagens barn (nu menar jag alltså mina) inte uppskattar värdet i sakerna. Den underbart rosa lilla hunden, som i affären var vääärldens gulligaste, hamnar bortglömd i ett dammigt hörn fem minuter efter kartongen är öppnad. Och den där hundratjugifemte bilen verkar inte heller vara nån hit.
Istället är det dom där skärmarna som tar all tid. Datorn, teven, ajpädden. Och därför finns det hundratals leksaker som ser på mig med ledsna ögon för att dom så gärna vill bli lekta med. (Jo, jag kan min Toy story.)
Jag försöker åstadkomma lekar genom att vara skitroliga mamman. Men det funkar bara en liten stund eftersom jag är en väldigt skittråkig mamma som efter en sekunds lek tvångsmässigt börjar städa. "Jo, jag ÄR en hund, men en hund som sorterar strumpor."
Eller så kör jag den mer aggressiva stilen: "Nu leker ni med era leksaker annars slänger jag bort alltihop!"
Eller så skiter jag i det och spelar Mario jag med.
-------
Fick nyss ett utbrott på fyraåringen som trampade på leksakerna och sparkade iväg ett stackars oskyldigt gosedjur.
"Var inte så vårdslös!" skrek jag.
"Vårsös? Gårdsvös? Tjös? Vad sa du, mamma?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar