Ibland kan jag tänka att nu när jag blir smal - för det tänker jag bli (och nu pratar jag inte trådsmal utan så smal som jag kan bli) när jag blivit smal så försvinner ALLA murar. Jag kan verkligen bli vad som helst. Nu pratar jag inte astronaut, rockstjärna eller bankdirektör utan jag kan bli precis det jag KAN bli. Jag tänker inte stå i vägen för mej. Blev det flummigt?
Jag kan se den smala Elin prata och ta plats i alla möjliga situationer, tillsammans med nästan alla. Det där fumliga, stakande kommer försvinna mer och mer ju närmare målet jag kommer.
Jag förstår att jag är naiv. Jag kommer inte att personlighetsförändras. Bara lite. Och till det bättre.
Jag tänker en glad tanke. Ser framför mej hur jag bara är, helt jävla normal utan att nånting skaver och trycker eller hasar ner. Jag behöver inte ställa mej på en halvt undanskymd plats och dra byxorna till rätta eller inbilla mej (eller är det så det är???) att någon glor på min mage med lätt illamående. Jag kan slappna av.
I nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det är långt kvar. Och i värsta fall sitter jag om ett halvår och moläter choklad och mackor och väger mer än jag gör idag. Tänk om jag misslyckas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar