We're going up up up up up up up.

Vi bokade kvällsflyget eftersom det kändes smidigast. En väldans massa timmar som tre barn inte får röra sej. Det enklaste är förstås att dom sover.

Lilla Tyra skulle förstås mest bara sova när på dygnet vi än åker. Tänkte jag när vi bokade. Då var hon 4 månader. Det är lite skillnad nu. Nu är hon 7 månader. Snart 8. Och kryper snabbt som attan. Och sover bara liiiite (i jämförelse med miniTyran).

Nu har hon fått sin första tand. Kanske är det därför hon vaknar en gång i kvarten (känns det som) med ett gallskrik och vill amma. Och amma. Och amma. Men huvudsaken hon blir tyst och somnar om.

Jag har läst på Thailandsforum om hur korkat det är att åka med små barn. Och hur taskigt det är mot andra passagerare som ju sett fram emot en lugn drink på planet, lite film och en god natts sömn. Också kommer vi där ba med en massa ungar som låter. Hua.

Dom flesta har förstås inte den här urtråkiga inställningen, men läser jag ett sånt inlägg bland femti så är det förstås det jag minns. På samma sätt som att om jag möter tio leenden så förfasas jag bara över den där arga blicken och koncentrerar mej bara på den. Jag hoppas att planet vimlar av ungar och att alla andras ungar är skrikigare än våra.

Såg nån hemsk flygplanskraschsfilm förra veckan. Inte smart. Nu roar jag mej med att visualisera helvetet och försöka hålla fast hela familjen i fantasin. Det går inte alls bra. Jag är alldeles för tvåarmad.

Nu tänker vi inget mer på det. Hej!