Men vad är det med det lilla solskenet Tyra på nätterna egentligen? Hon är ett litet åskmoln. Jag vågar knappt röra mej för hon vaknar så lätt och vrålar och tjuter på en sekund. Hon låter som att allt varit förjävligt i hundra år fast hon egentligen sov sött för tre sekunder sen.
Och hon ammar. Och ammar. Och ammar. Eller snarare är jag hennes napp. Jag tror hon sväljer bara några gånger sen sitter hon fast där. Som en slamsugare i botten på ett akvarium. Och jag ligger som förstenad på något mysko korvigt vis och drömmer om att få sova på magen.
När natten är över är Tyra förvandlad till solsken igen. Den hemska förtrollningen är över och hon är som vanligt. Hon är så glad att det är morgon och firar det med att tugga på min mobil och mina glasögon medan jag försöker få ordning på mina stelnade lemmar som värker vid varje rörelse.
Men efter en (eller fem) dåliga nätter kommer jag ofta på mej själv med att vara ett åskmoln. Men jag har rollen på dagtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar