Livet.

Just när jag ville lägga mej ner under täcket, moläta choklad och gråta gråta gråta dyker en oväntad energikick upp och livet blev lättare igen.

Ibland förundras jag över Alltet. Nu är jag kanske oväntat poetisk och eventuellt att jag överdriver en smula men jag tror nästan jag fick hjälp av någon där. Någon som kände att jag behövde puffen för att orka. Universum som råkade ha lilla förmiddagsfikat och inte såg på krig och svält och sånt, utan mer fokuserade på en trettiåttaåring med tårar mellan mascarafransarna och klump i magen och sände en liten hälsning. 

Nej. Det är absolut inte synd om mej.