Lycka i Freluga.

Den perfekta konserten är inte bombastisk med fyrverkerier och behöver inte innehålla någon nakenchock. Det räcker med rödtjut på en brassestol i Freluga för att man ska vara i himmelriket. 

Och covers. Varför envisas artister med att skriva nya låtar hela tiden när det ju redan finns så många helt otroliga. Nä. Okej. Riktigt så tråkig är jag inte. Än. 

Men Unchained melody med Weeping Willows och Hurt med Ebbot var två otroliga stunder. Och under Instant repeater '99 (ej cover, vet) kunde jag känna smaken av Villa Franca, doften av snus, folköl och hårspray och det enda som saknades var sorlet hemifrån Fredrik Larsson. 

Och mellansnacket var i en klass för sej. Jag fick påminna mej själv om att jag inte är bästis med varken Magnus Carlson eller Ebbot. Men dom är skittrevliga. Lovar.