Från början svarade vi snällt på frågan. Men ju fler dagar och "Men varför?" som passerat har vi insett att svaret är betydelselöst. Och bemöts förstås nästan alltid av "Men varför?"
Man borde ju som trettiåttaårig fembarnsmamma (bonusar inkluderade) känna sej vuxen och knappt reflektera över detta. Kanske sucka lite och tycka att hon tjatar i onödan men tänka att det förstås är en fas hon går igenom. Istället stannar jag upp och tänker "ja, varför?" Jag blir sådär jobbigt djup. Varför ska vi egentligen göra si eller så? Varför måste vi städa upp alla saker på golvet? Minstingen har ju snart dragit ut allt igen. Varför måste vi äta riktig lunch när en macka egentligen borde räcka? Betala räkningar. Men varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar