Uppdrag intebytakanal.

Såg du på Uppdrag granskning igår? Det visar sig att friskolorna väljer och vrakar bland elever. Dryga adhd-ungar vill ingen ha. Studiemotiverade flickor med märkeskläder är dom som ger mest klirr i kassan. Skrämmande. Det är förstås det här med kosingen som orsakar problemen. På samma sätt som man sparar pengar på att strunta i varannat blöjbyte på den där gamla tanten i rum nummer fyra. Stäng dörren och dra ner på personalen så ingen hinner reflektera. 

Som vanligt är Uppdrag granskning så bra och jag blir nöjd när sån här orättvisa kommer upp i ljuset. En debatt startar och förhoppningsvis inser människor vad de håller på med genom att neka barnet som behöver hjälp en ärlig chans. 

Men hur mycket jag än hejar på de goda så är det så svårt att se på när det går illa för de onda. Sambon får gömma fjärrkontrollen för att jag inte ska slå över till nån lättsam sitcom eller åtminstone stänga av ljudet en stund. 

Jag klarar inte av konfronteringar. Kan inte själv konfrontera någon, dör lite när jag själv blir konfronterad och vill inte se på när det händer. Ett dåligt drag hos mej har jag förstått. Ett av flera. 

Så länge rektorn sitter framför den dolda kameran och säger så fruktansvärt korkade saker känner jag bara Heja! Heja! Heja! Men i slutet av programmet, när Janne Josefsson dyker upp hos samme rektor och drar ut på det hela genom att först höra vad rektorn tycker om ruttna äpplen och ordet neger, sen påstå att någon sagt att han sagt ("nämen det skulle jag aaaaaldrig") och till slut hala fram lilla laptopen och erbjuda att han får se vad han sagt med egna ögon. Hjälp! Och rektorn inser att detta är slutet men fortsätter ändå med lögn efter lögn efter lögn för att rädda nånting. 

Jag tittar upp i taket, på mobilen, nynnar lite, suckar högt och sneglar på klockan. Snart slut. Snart slut. 

Men bra jobbat. Tur att det finns folk som vågar konfrontera så kan jag fortsätta mesa utan att nånsin säga ifrån.