Från fredagsmys till paniiiik.

I fredags när jag och sambon zappade efter att Sakib blev utröstad ur Idol hörde vi gråt från övervåningen. Allt annat än ovanligt ljud här hemma, men det här ljudet var inte som vanligt. Kraxigt och dämpat och väl uppe och i min famn pep och flåsade hon värre än en otränad hundraåring på joggingtur. Hjälp! 

Sambon ringde 1177 och jag försökte enhandsklä av och på mej. Även om Tyra fick åka i pyjamas ville jag helst undvika det. 

Pussade sambon adjö och stoppade lilla älsklingen i bilstolen bredvid mej. 

Vid halvtolvsnåret är världen rätt kolsvart. Jag tände en lampa ibland för att se att allt var ok för i en surrande bil kan det vara svårt att höra andningen även om det rosslas rejält. 

När vi kom fram blev hon nästan lite pigg. Hon kisade mot starka lampor och log lite matt åt mig. Och undra om inte man älskar sina barn som allra mest under en natt på akuten. 

Efter lite prat och andetagsräkning av snäll sköterska fick vi vänta. Jag lyssnade på avlägsna avgrundsvrål som jag tolkade var anledningen till att vi fick vänta och det kändes som rätt prioritering. När någon bytte kanal på teven förstod jag att vrålen tillhörde nån skådespelare belägen långt från akutmottagningen i Hudiksvall, men då hade både jag och Tyra lugnat oss så pass att vi ändå hade det rätt okej. 

Så kom läkaren och han konstaterade krupp efter att ha lyssnat lite. Tyra fick medicin, en Piggelin och en plastgris och vi fick åka hem igen. 

Hon somnade som en stock nästan direkt och jag fick lyssna på nattradio och sjunga med i låtar jag inte kan för att inte somna. 

Jag somnar verkligen på en sekund. Ena stunden pigg som en lärka, andra dreglande supersnarkare. Så jag är livsfarlig. Och kan därför inte slappna av i en sekund bakom ratten på natten. 

Och så klart skötte jag och mina medtrafikanter oss exemplariskt. Och alla snälla vilda djur som stannade i skogen som jag bad om. Och Tyra som skrovelandades lugnt hela vägen hem.