We're going up up up up up up up.

Vi bokade kvällsflyget eftersom det kändes smidigast. En väldans massa timmar som tre barn inte får röra sej. Det enklaste är förstås att dom sover.

Lilla Tyra skulle förstås mest bara sova när på dygnet vi än åker. Tänkte jag när vi bokade. Då var hon 4 månader. Det är lite skillnad nu. Nu är hon 7 månader. Snart 8. Och kryper snabbt som attan. Och sover bara liiiite (i jämförelse med miniTyran).

Nu har hon fått sin första tand. Kanske är det därför hon vaknar en gång i kvarten (känns det som) med ett gallskrik och vill amma. Och amma. Och amma. Men huvudsaken hon blir tyst och somnar om.

Jag har läst på Thailandsforum om hur korkat det är att åka med små barn. Och hur taskigt det är mot andra passagerare som ju sett fram emot en lugn drink på planet, lite film och en god natts sömn. Också kommer vi där ba med en massa ungar som låter. Hua.

Dom flesta har förstås inte den här urtråkiga inställningen, men läser jag ett sånt inlägg bland femti så är det förstås det jag minns. På samma sätt som att om jag möter tio leenden så förfasas jag bara över den där arga blicken och koncentrerar mej bara på den. Jag hoppas att planet vimlar av ungar och att alla andras ungar är skrikigare än våra.

Såg nån hemsk flygplanskraschsfilm förra veckan. Inte smart. Nu roar jag mej med att visualisera helvetet och försöka hålla fast hela familjen i fantasin. Det går inte alls bra. Jag är alldeles för tvåarmad.

Nu tänker vi inget mer på det. Hej!

39,2 kanske.

Om resfeber gör en lite galen så har vi nog fått en liten släng av den här hemma.

Jag blev fruktansvärt förorättad och grät en skvätt eftersom sambon inte tycker om mina kladdkakemuffins (som varken han eller jag skulle äta). Jag är ju skitbra på att baka. Och kladd är gott. Muffinsen är goda. Punkt. Slut.

Sjuåringen grät floder när hon tappade sin gruspreparerade snöboll i backen så den gick sönder. Det tar tydligen jättelång tid att tillverka en sån boll. Jättelång!

Fyraåringen vägrar lite allt möjligt, men det är förstås så det är.

Snart.

Som att.

Det är skithemligt vad jag väger. Jag skulle aldrig berätta det för nån. Som att det verkligen är en hemlighet att jag väger alldeles för många kilo för mycket. Som att om jag berättade Sanningen skulle omvärlden gapa och säga i kör: "Men gud, jag som trodde du vägde 62,5!" Som att mina kläder i storlek XL gör att jag uppfattas som rätt petite. Som att jag när jag stånkande pustar mej upp ur sittande ställning framstår som normalgraciös.

Antar att om jag skulle lyckas så blev det annat ljud i skällan. Då vore ju det hela en prestation. Jag vägde så hääär mycket förut och nu väger jag så här lite. Man knäpper en sån där "dom-här-byxorna-hade-jag-förut-och-nu-får-jag-plats-i-ena-benet"-bild. Man hånskrattar lite åt den man en gång var.

Jag kommer i mina gamla föregraviditetenbyxor nu. Det säger väl egentligen inte så mycket eftersom jag var tjock då. Och är nu. Och så länge den där dallrande jättehakan är kvar så kan jag inte vara riktigt glad.

Jag vill vara jag.

Ibland kan jag tänka att nu när jag blir smal - för det tänker jag bli (och nu pratar jag inte trådsmal utan så smal som jag kan bli) när jag blivit smal så försvinner ALLA murar. Jag kan verkligen bli vad som helst. Nu pratar jag inte astronaut, rockstjärna eller bankdirektör utan jag kan bli precis det jag KAN bli. Jag tänker inte stå i vägen för mej. Blev det flummigt?

Jag kan se den smala Elin prata och ta plats i alla möjliga situationer, tillsammans med nästan alla. Det där fumliga, stakande kommer försvinna mer och mer ju närmare målet jag kommer.

Jag förstår att jag är naiv. Jag kommer inte att personlighetsförändras. Bara lite. Och till det bättre.

Jag tänker en glad tanke. Ser framför mej hur jag bara är, helt jävla normal utan att nånting skaver och trycker eller hasar ner. Jag behöver inte ställa mej på en halvt undanskymd plats och dra byxorna till rätta eller inbilla mej (eller är det så det är???) att någon glor på min mage med lätt illamående. Jag kan slappna av.

I nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det är långt kvar. Och i värsta fall sitter jag om ett halvår och moläter choklad och mackor och väger mer än jag gör idag. Tänk om jag misslyckas igen.

Allt faller.

Den serien var banne mej genialisk.

Bantningstips.

Hur gör man egentligen för att gå ner i vikt? Jag har facit här.

Om du äter mycket så väger du mycket. Äter du lite mindre väger du lite mindre. Ungefär så kan du tänka.

Nu är det dags att äta.

Se till att du har ett misstänkt magsjukt barn i din närhet. Som ser lite blek ut och som klagar på att hen mår illa.

Välj en matlåda ur kylen med ett innehåll som du inte är riktigt säker på vid vilket tillfälle det lagades. Räkna dagar om och om igen. Förfäras men ät av ren jävla snålhet.

Placera en bäbis bredvid dej som bajsar i ungefär samma sekund som du äter den första tuggan.

Under tiden du äter upprepar du ordet "förruttnelseprocess" inombords. Om och om igen.

Det blev inte många tuggor va? Bra där.

Den perfekta tekniken.

Jag fortsätter med min VågaVägraTräna-kampanj. Nånting jag är jättestolt över och har hört gör att man lever längre och mår så himla bra av. Det frigörs så många viktiga ämnen i kroppen när man ligger absolut still och bara rör fjärrkontrollsfingrarna. Jag känner hur jag fortsätter vara precis sådär perfekt flaxfet över hela min underbara kropp.

Trots detta kör jag min magträning varje (läs: inte varje) kväll. Rutakuten. Några veckors träning och valkarna är puts väck och ersatta av hårda muskelrutor. Jo tjena.

Nu har jag i alla fall klarat av Beginner och gått över till Intermediate. Det betyder ny träningsvärksperiod. Och jag har verkligen skitont.

I armarna.

Ajajaj!

Vi har gjort det i år igen. Misskött skottningen. Så nu har vi ett böljande ishav på vår uppfart. Det betyder att vi måste ta snigelsteg för att inte slå ihjäl oss.

Idag tog jag snigelsteg men kanske var jag en lite för kvickfotad snigel med för mycket schvung i armen när jag öppnade passagerardörren för att ta ut liten Tyra. Det sa bara schwopp så låg jag död ner. Halvdöd i alla fall. Jag slog käken inne i bilen på tröskeln liksom och studsade sen ut med huvet på isen. Herregud. Låter det inte som en fruktansvärd olycka. Känner mej fortfarande mörbultad och väntar på att jag ska börja kräkas på grund av hjärnskakningen.

Jag ältar i mina skrubbsår och min huvudvärk med stackars uttråkade fyraåringen. Men det är ju vardag för honom. Han ramlar hela tiden. Och slår sej mycket värre än mitt lilla (jätteskitstora!!!) fall.

Ibland gråter han: "Vaffö lamla ja mamma? Ja lamla för ingenting!"

Jag vet varför jag ramlade. Måste bero på att jag är lätt som en fjäder. 0,7 kg down förra veckan. Yey!

Det verkar verkligen värka nu.

Igår lagade jag en tand. Ett hål som tandläkaren babblat om i tusen år (och som jag aldrig känt av) men som jag inte behövt göra något åt. Förrän igår.

Lagningen gick bra. Jag tror den här snälla tandläkaren kan vara jordens duktigaste och varsammaste.

Idag har jag tandvärk. På andra sidan.