Jag snarkar.
Det är pinsamt. Och jag har förnekat det länge. Skyller på att jag är täppt, att jag är gravid (funkar inte längre av förklarliga skäl) eller att jag är otroligt trött. Det sista skälet vet jag egentligen inte om man kan räkna som skäl.
Sanningen är att jag snarkar för att jag är en tjockis. Sad but true.
Min sambo brukar dra bort kudden för mej när jag låter som värst. Eller helt sonika butta bort mej.
När jag somnat tidigare än honom, ja, exakt varje kväll med andra ord, kan han kommentera mitt snarkande med att säga: "Jag hörde att du somnade 21.14." Då sitter han i soffan och jag ligger i sängen i sovrummet... ...en trappa upp.
Va i helve...? Är det ens fysiskt möjligt? Lever jag mitt liv tillsammans med Clark Kent med superduperhörsel? Eller kan det vara jag som...? Nej, men... ...men.... ....men jag är ju tjej.
1 kommentar:
Du är inte ensam :) Jag har nästan snarkat ut karln ur sovrummet. Och ja, det är för att jag är en tjockis. BlääÄ!
Skicka en kommentar