Sprang in i en "skolkamrat" igår på McDonalds. Jag skulle bara gå på toaletten där och... Eller nej, det var ju hon det. Jag skulle bara äta en sallad men det slutade med att jag köpte ett extra stort meal för att få glaset som då ingår. Eller var det för att komma åt dom extra stripsen?
Hur som helst. Hon klättrar uppåt uppåt uppåt på karriärstegen. Jag ligger i leran nedanför och har ingen aning om hur jag ska komma upp på den igen. Vill helst inte hamna på steg ett ännu en gång. Glassbaren på Albertina.
- Vad gör du nu för tiden? frågar hon.
Det är som att trycka på the magic button. Det korrekta svaret vore att jag är föräldraledig. Men självklart börjar jag prata om vilken gigantisk loser jag är.
Hon avbryter mej och säger enkelt:
- Njut av den här tiden. Den dag du vill ha ett jobb så får du det. Det är jag säker på.
Min ontimagen-känsla försvinner i ett nafs och byts ut mot varma kuddar och goseligos. Jag vill tvinga henne att lova lova lova, som att jag pratar med ödet själv eller Fader Vår.
Annars när jag börjar med min monolog om mitt misslyckade arbetsliv brukar folk rynka på ögonbrynen och prata om den fruktansvärda massarbetslösheten. Kanske dela en anekdot om någon som köpt en flermiljonvilla, blivit av med jobbet och tvingat sälja för ett bottenpris. Ge mig en duärinteensam-feeling, men det blir mest en detblirnogsådukommeratthadetomduintegårtillbakatillglassbaren-feeling.
Jag behöver den där enkla positiviteten. I massor.
1 kommentar:
Elin! Jag kan gissa vem du träffade och jag tror alla känner så. Man får glädjas med henne, men inte jämföra sig för då gräver man ner sig. Du har dina kvalitéer och är grym på mycket - det är bara du som sätter gränserna. Heja Elin!
Skicka en kommentar