torsdag 10 september 2009

Nattsuddare.

Natten till idag var sambon inte hemma. Han var på konferens (=personalfest) med övernattning. Och av någon anledning kan jag inte sova när han inte ligger bredvid mej.

Vaknade av att Alice kom in och la sej på mej vid tvåtiden. Ja, ovanpå täcket på mina ben. Jag var lite för trött för att flytta henne men tydligen inte för trött för att börja titta på teve. Och på natten är det minsann alltid en skräckis.

Jag bör verkligen inte se skräckfilmer. Magen knyter ihop sej och jag vill mest bara gråta. Vågar inte ha någon kroppsdel utanför täcket och kan inte andas för högt. Jag bytte kanal när det blev för läskigt men måste förstås byta tillbaka för att se vad som hände.

När Arvid drömde något och skrek till vågade jag knappt titta på honom av rädsla för att han skulle ha förvandlats till den där lille döde killen i Jurtjyrkogården och bita mej i hälsenan. Mina händer var iskalla och lite svettiga när jag lyfte honom till mej. Fick förstås inte sätta fötterna i golvet så ryggen fick ta lite extra stryk.

Om han inte somnat om vet jag inte riktigt hur jag skulle ha gjort. Att gå nerför trappan och göra välling bland alla vampyrer och spöken som väntade på mej hade jag inte klarat. Men Arvid måste ha tyckt det var extra rofyllt med öronbedövande hjärtslag för strax andades han långsammare.

Och jag kunde fortsätta skrämma upp mej.

Efter filmen var jag typ helt förstörd. Låg det någon sanning i historien? (Det gör ju oftast det i skräckfilmer, menar jag.) Vad hade jag missat första halvtimmen? Hur gick det för de nya som skulle utsättas för "det där"?

För att lugna ner mej började jag titta på nästa film. Det skulle tydligen vara en dramakomedi men jag tyckte den var otäck. En dysfunktionell familj. I det här sammanhanget betyder det att folk gör och säger vad konstigt som helst medan de ser helt blasé ut. Och det där blaséiga är så otäckt. Otäckt otäckt otäckt. Och schwopp! så hade jag sett klart en film till!!!

Då började jag nästan få lite panik. Var fortfarande lika mörkrädd. Och hade jobbat upp en rejäl hunger. Och var kissnödig. Bara sånt som inte går att fixa när man är fast i sängen. Till slut knäppte jag ändå av teven och lampan. Det sista jag tänkte var: "Jag kommer ALDRIG kunna somna." Sen sov jag djupt.

Fram till Arvid kastade fjärrkontrollen i skallen på mej vid sexsnåret.

1 kommentar:

Unknown sa...

Haha! Du är tydligen lika lättskrämd som Naemi. Hon klarar inte heller av att se skräckfilmer. Hon skulle nog antagligen få en hjärtattack om hon inte ens fick sänka ljudet om hon nu skulle bli tvingad att titta på en. =)