På plats.

Nu är vi här. Men det var inte helt enkelt.

I bilen på väg till Arlanda räknade vi ut att vi räknat fel. Vi var inte ute i god tid, som planen var. Vi var sena. Jag började hyperventilera samtidigt som M låtsades vara lugn som en filbunke. Men eftersom körstilen liknade den när vi var på väg till bb för att få ut en påtryckande liten Tyra så förstod jag att han också var stressad. Till och med 19åringen med färskt körkort och tuffare körstil hojtade åt pappsen att hålla avstånd.

Okej. Det gick bra. Vi kramade hejdå till studenten som får hänga hemma ett tag till innan solen. Incheckningsdamen var urtrevlig och lovade stora familjen egen rad på planet. Det fick vi men ett par med en trotsålderstreåring bytte plats efter start och satte sej bredvid mej. Jag blev därför sittande med Tyra i famnen i 12 timmar i sträck. Natten var lite dryg, men inte lika dryg som för mannen som stod upp för att ge plats åt sovande fru.

Barnen var riktigt duktiga. Tyra sov bra annars ammade vi. Start och landning var mest spännande för alla, inga tårar.

När vi landade i Phuket var det idel glada leenden. Så smidigt allt gått. Eller? Jag började leta plånboken och insåg att den helt osmidigt försvunnit. Nånstans mellan Arlanda och Phuket. Vi letade. Personal letade. Ingen hittade. Jag blixtöverförde alla mina pengar till Ms konto (vad gjorde man innan smarta telefonen?) och försökte behålla glada semesterhumöret. Gick faktiskt rätt bra. Och varje gång jag och M började spekulera i när plånboken kunde ha försvunnit fick vi bannor av kloka Alice. "Det spelar väl ingen roll. Nu är den borta."

Vår taxibuss var perfekt. Chauffören informerade oss om 3 timmars åktur. Efter 4 å en halv var vi framme. Hungriga och rätt möra. Vi hade planerat ett dopp i poolen först men ju längre tiden och solen gick desto viktigare blev det med mat.

Vi ställde ifrån oss våra saker i vårt finfina rum och skyndade oss till restaurangen. Åt min första av min thailändska favoriträtt: kyckling med cashewnötter. När vi betalat blev M blek och for med händerna över fickorna. Korthållaren med visakortet!

Letade i rummet, på restaurangen, ute efter vägen i beckmörker. Ingenstans. Jag började göra det jag är bäst på: skrämma upp ungar genom att fundera högt hur det skulle bli om alla pengar är borta. Smart om man vill få galna reaktioner och tusen frågor.

Eftersom vi bokat taxin hemifrån hade M ett telefonnummer. Ringde en glad göteborgare på hotellet som fixat taxin som i sin tur ringde chauffören.

Till slut efter femton ångestminutrar ringde göteborgaren upp. Chauffören hade hittat korthållaren! Han levererade den till oss med en minimal hittelön med tanke på vad det betydde för oss.

Sen var det godnatt.