En dingo tog nästan min nästanbaby.

Lilla Tyra är söt som socker och snabb som en vessla. Det är ett jäkla jagande. Och lyfter jag upp henne när hon inte vill förvandlas hon till ett kommatecken. Hon kastar sej bakåt och går knappt att hålla i. Gissar på att hon har nån form av superkraft som förändrar molekylerna i muskler och skelett till gelé. 

Idag var vi på Lidl och handlade. Kände att jag måste byta ut Coop för där har vi gått runt och skrikit en miljon gånger. Nu skrek vi på Lidl istället. Sjukt nice med ombyte. Tyckte Cooparna, inte Lidlarna. 

Tyra satt snällt i vagnen i 30 glada sekunder och i en extra minut när jag försökte locka med roliga saker. Ett paket hårdbröd, bilnycklar och nån leksak. Inte kul när man kan springa som en maniac och riva i grejer. 

Glasburkar i busig ettåringshöjd? Hur tänker ni? Hyllorna borde börja där Tyras händer slutar. Under kunde det finnas trevliga, mjuka saker att pyssla med. Oförstörbara, bacilluskfria, roliga men ändå så pass tråkiga att man snällt går vidare när mamma säger det. 

I kassan försvann Tyra. Hon strosade lite i gången och jag hörde förstås att hon inte var så långt borta även om jag inte kunde se henne. Men man är ju trebarnsmamma och lite koll har...

-Du, nu är hon på väg ut på parkeringen, sa tjejen i kassan. 

What? Dunder och granater. Jag sprang och fångade upp mitt närapåförlorade barn. Höll henne i ena armen och byxorna (som omöjligt kan stanna uppe) i den andra. Och skämdes förstås som en hund. Vilken usel mamma! 

Jag började stamma fram ursäkter som folk i kön sket fullständigt i. Dom ville betala sin billiga vitkål och blandfärs och gå hem igen.

Allt gick bra. Barnet överlevde. Folket i kön fick betala och gå hem. Och mamman åkte raka vägen till fd Expert och knäppte en svettig körkortsbild. (Jag var till och med glansig på hakan!)