Antibruksanvisning.

Vissa dagar orkar jag bara inte. Jag är en usel, trött, hålögd skitmamma med stripigt hår och låg energinivå. Ännu en natt med tårar och skrik från stackars ettåringen plus att jag hoppat över träningen igen och igen och igen. Så nu sitter jag här och är missnöjd. Jävligt missnöjd med så mycket. 

Men i kylen finns två kycklingfiléer från helgens grillande och jag hittar soltorkade tomater och lite crème fraîche nån gnutta fond och oliver och tjolahopp! En skitagod sås. 

Tyra sa "namnam" så fort jag tog fram stekpannan och skyfflar sked efter sked in i munnen (och utanför). 

- Arvid. Kom! Nu är det mat, säger jag glatt. 

Får ett "Neeeeej!"-skrik till svar. Och jag blir så trött, så trött, så trött. Här har man ansträngt sej och lagat god lunch och han bara skiter i det. Han vill inte ha. Jäkla otacksamma unge! 

- Men skit i't då! säger jag surt och går iväg. Perfekt. Jag lär barnen allt jag kan. Och det är så mycket. Och såna klokskaper. 

- Va? säger femårige Arvid förvånat. Det hör trots allt inte till vanligheterna att mamma svarar så. 

- Du kan strunta i maten. Du behöver inte äta. 

Briljant barnuppfostran. Omvänd psykologi när den är som bäst. Lite skitsur sådär så det märks att mamma när som helst goes bananas. 

Jag går och sätter mej med Tyra och skyfflar in mat jag med. Arvid kommer inte. Men who cares? Inte surpuppemamman i alla fall. Hon fokuserar på att hon får äta. 

Jag gör lite som i ett flygplan helt enkelt. Det är viktigt att mamman sätter på sej syrgasmasken först och därefter hjälper sitt barn. För om jag aldrig äter så dör jag ju och vem ska då laga god kycklingfilésås till ungarna? 

Efter en stund kommer Arvid. Han börjar med att spela en pjäs. 

- Jaha. Var det mat? Jag trodde vi skulle borsta tänderna. 

Men mej lurar han inte. Maten är fortfarande varm så det är förstås bara att skyffla. 

När han ätit några tuggor frågar han sin vana trogen: "Räcker det nu?" Då brukar jag alltid svara "Fem tuggor till." eller nåt i den stilen. Eftersom bananasnivån är nära orkar jag inte tjafsa och svarar "Ja." Arvid hör mej inte ens utan slänger i några tuggor till (typ fem faktiskt) och frågar sen: "Va?" 

Monstermamman visar tänderna. Nej, vänta här. Titta. Hon ler ju. Till och med den där gråa surkärringen kan tina upp till slut. 

Jorå. Jag bjöd till och med på äppeljos efter maten. 

Slutet gott. Allting gott. Och godast var kanske den där såsen.