Han kom springande som en virvelvind med tegelstensfötter och stod bredvid sängen och hoppade. Han behövde kissa.
Hur reagerade då den ömma modern? Tog hon den lille rädde pojken i famnen och följde honom till toaletten? Nej nej. Jag skällde ut honom. För nu skulle ju lilla minstingen vakna! Och hon vaknade förstås av mitt gormande så jag kunde peka argt och snäsa: "Titta!" som att han bar ansvaret till att Tengil blivit väckt ur sin sömn och helvetet på jorden (eller ja, Nangijala) skulle börja.
När vi alla tre yrvaket ramlat in på toaletten upptäckte jag att pojkvaskern inte mådde så himla bra. Han var kaminvarm med otäck hosta och pipandning. Då kändes den där obefogade utskällningen ännu mer superobefogad. Plus att jag upptäckte att mittinatten var halv sex. Übertidigt, yes man, men man har ändå nästan sovit en hel natt. Det var inte mej det var synd om i den här ekvationen.
Varför blir jag sådär rosenrasande när jag blir väckt? Då och då skäller jag ut ettåringen också. "Men nu får du väl ge dej. Vi måste sova!" Som att det gör mindre ont i det ömmande tandköttet (eller vad det nu är som ger gallskrikssmärta) för att jag skäller på henne.
Jag gissar på att arga, krigande män behöver ostörd nattsömn och några rejäla sovmornar. Sen kan alla vita duvor med olivkvistar flyga fritt för vi har fred på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar