Och Lillfia skallade mej extra många gånger på småtimmarna. Hon har fått feber och kan då inte ligga still utan sätter sig upp och kvider lite och somnar väl eller bara bestämmer sej för att kasta sej bakåt rakt på sovande mor är en ypperlig idé så jag är förvånad att inte mitt huvud har serietidningsbulor all over. Den där smärtan som dessutom kommer när jag sover. Jag vaknar och svär och fräser och lyfter Tyra tillrätta lite mer mot mitten av stora sängen. Och man skulle kunna tro att jag skrämmer henne med min antimammakärlek men hon sover som en stock och bryr sej inte om min oerhörda smärta (eller ovårdade språk).
Okej. Jag överlever. Men en stund senare händer det igen (AJ!) och igen (AJ SOM FAN!) och igen (MEN VAD I HELVETE!) och likförbannat är det förstås inte febriga mamman det är synd om utan det febriga barnet. (Denna orättvisa!)
Nu har jag fått i henne en skvätt flytande alvedon. Hon trodde det var nån smaskig saft i litet gulligt plastglas och drabbades av uäck-anfall så fort smaken nått hjärnan. Så var det med det. Bara att slänga den flaskan för försöket att täcka över medicinsmaken med skogsbär har definitivt inte lyckats.
I min familj kör vi med mortlad alvedon blandad med glass. Nån natt har jag i desperation även adderat chokladsås och det är ett kärt minne här hemma. Äta glass med chokladsås mitt i natten utan att borsta tänderna efteråt. Ljuvligt. Värken i örat (som det handlade om den gången också) är bortglömd. Jag är så mycket smartare än barnmedicintillverkarna.
Men vad i... Nu kom Arvid och slog sej ner här bredvid och kastade sitt tegelstenshårda bakhuvud rakt in i min bebismjuka panna. AJ!!! Från och med nu bär jag hjälm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar