Dä ä kärlek dä.

Igår var planen lovey dovey.

Jag och sambon skulle sitta tätt ihop, hålla handen och ha det mysigt i biosalongen medan mormor tittade till sovande knottar. Bonustonåringen skulle träna.

Men det bidde ingen barnvakt.

Istället hoppade Tonåringen över träningen och mös med pappsen i soffan framför en film, medan jag inte ville lämna stora varma sängen.

Den där förkylningen vägrar nämligen att ge sig. Ont i kroppen. Huvudvärk. Snörvel snörvel.

Jag kan alltså inte träna och det betyder att jag har sån chokladlängtan att det kryper i hela mej. Att vara nyttig när man inte tränar går inte. Mardrömmen är att jag ska få en sån där liten skitbit. Jag måste ha en enorm megajättestor bamsechokladkaka.

Och all energi är som bortblåst. När kidsen skriker vill jag bara gömma mej i ett svart hål. Ett tyst svart hål.

Det var nog tur att jag inte kom iväg på någon bio i alla fall. Jag hade väl blivit förbannad ljudnivån. Om jag varit vaken. Jag somnar så fort jag sätter mej ner - inte bra. Och att jag somnat är ingenting som undgår någon. Jag rosslar och snörvlar och hostar och snarkar.

Var är våren?