Pluggandet går sådär.
Gårdagens seminarium slutade med att jag började prata med mej själv. Jag blir nämligen så frustrerad av att inte ha någon att prata med. Men att köra Mollgantricket är nog inte det som löser situationen bäst.
Under lektionstid, när läraren pratar och vi sitter som ljus och lyssnar och då och då räcker upp handen och säger något smart (eller inte), är det inga problem. Jag trivs som fisken i vattnet. Vår lärare är verkligen världens bästa och han gör allt så intressant och lättförståeligt. Tiden flyger iväg.
När han tittar på klockan och börjar prata om bensträckare får jag omedelbart magont. Vad ska jag göra i 40 minuter?
Men för att verka superbusy skyndar jag mej ut. Jag har sådär bråttom som att jag har nånting jätteviktigt att uträtta. Tittar på mobilen för att se vad klockan är och rynkar ögonbrynen lite bekymrat. "Ska jag hinna?" betyder det.
Det är svårt att veta om någon uppmärksammar mitt minspel. Troligen inte. Så vem gör jag det för? Varför tar jag det inte bara lugnt och kanske hänger på någon som ska till cafeterian. Som en normal människa hade gjort.
Skynda skynda skynda skynda. Iväg i korridoren. Nerför trappor. Skynda skynda.
Och så in på toaletten.
Humdidumdidum.
Efter onormal lång kisstid smyger jag ut. Och skyndar skyndar skyndar till cafeterian. Jag mår illa och vill verkligen inte ha kaffe. Men jag köper det ändå. Cafeterietjejen pratar en hel massa med mej. Om kaffestorlekar och lock och sånt. Jag försöker få det hela att fortsätta genom att fråga helt ovidkommande kaffefrågor. Men en till kund kommer och jag lommar iväg.
När jag tänker på mej själv så ser jag den där mobbade framför mej. Den där som verkligen lommar iväg. Med nedsänkt huvud och böckerna tryckta mot bröstet. Som inte ser upp utan koncentrerat stirrar ned i backen. Som då och då lyfter på handen för att trycka tillbaka glasögonen upp över näsan.
Så ser jag mej. Men så ser jag väl inte ut? Jag sträcker lite på mej och försöker gå lite ordentligare. Ett steg så. Ett steg så.
Också vurpar jag nästan.
Hjärtat vaknar. Dunk dunk dunk.
Toaletten. Igen.
Jag blir full i skratt åt mej själv. Hela skolsituationen har gjort mej fullkomligt galen.
När jag sjunker tillbaka på min plats med min kaffekopp känns det ändå rätt bra. Jag tittar lite på dom andra. Det känns helt okej faktiskt. Några pratar men många sitter och bläddrar i nån bok, sms-ar eller bara sitter rakt upp och ner. Jag är inte så jäkla underlig ändå.
Jag lyfter nonchalant på min kaffekopp. Och det blir som en liten tsunami genom locket. Det stänker lite överallt. Små svarta droppar. På mina papper. Över mina glasögon. På bordet.
Jag smugglar ut en servett ur handväskan. Att jag har spillt är ingenting jag skäms över. Men just att det har stänkt på mina glasögon gör att det känns jobbigt. Jag försöker torka utan att ta av dom.
Varför? Varför varför varför? Varför gör jag mej dummare än jag egentligen är? Varför gör jag min existens större än den egentligen är? Det är väl inte en jäkel som bryr sej om vad som pågår med mej? Torka glasögonen som en vanlig människa istället. Please.
Ja. Du ser. Jag pratar med mej själv.
4 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig. Och oj vad jobbigt det är.
Vad roligt att du går kreativt skrivande! Jag har också gått de kurserna och tyckte att de var superbra. Undrar vilka lärare det är nu, hur kursen är upplagd osv. No logo läste vi också även om det var ett flertal år sedan.
Och de där med att verka som en dårpippi; ja, så känner vi nog alla då och då. Vissa oftare än andra. Den kategorin tillhör nog både jag och du... men det får vi bjuda på, eller hur?! :)
//Stina L
Ha ha! Du är så rolig! :D Du skulle kunna dra lite stå upp på rasterna, så skulle du ha ett koppel av nya kompisar efter dig! :) Men ta med dig en bok eller nåt, som du kan läsa under "bensträckar"-stunderna. Se ut en plats där du ska gå och sätta dig och läsa, och så promenerar du precis bara dit och sätter dig. Och så låtsas du som att det är helt självklart att man ska ta tillfället i akt och läsa lite i en bra bok (eller en nyttig, som i skolrelaterad). För det är ju faktiskt en helig barnfri tid då du varken måste plugga, städa eller göra något annat "måste". Bara RAST! Tjoho! :)
Naemi: Yes box.
Stina: Superläraren över alla andra heter Janne. Han pratar om att det kanske ska bli ett Kreativt skrivande C också. Är du med? ;)
Camilla: Ja jag måste se mer positivt på den tiden. Jag är egentligen inte rädd för att sitta ensam. Jag är mest rädd att dom andra ska tänka nånting om att jag sitter ensam. Vojne vojne. Det är ute med mej.
Skicka en kommentar