Mossberget har varit ett kräkinferno.
Det lämnar sina spår. Spår som behöver försvinna, så snabbt som möjligt.
Ikväll när kidsen somnat för dagen var det dags att hänga tvätt. Jag var säker på att det var ännu en hög nytvättade lakan men när jag öppnade luckan plirade ett par ögon ut ur tvättmaskinstrumman. "Titt-ut!" liksom.
"Men heeeej!" sa jag glatt med lite lagom bäbisaktig röst. Precis en sån röst man använder när man pratar med gosedjur.
Den nedkräkta gosekatten var nytvättad och i min famn doftade den bara gott från sköljmedel. Jag kände ett starkt behov av att hålla den intill mig, torka den lätt med en handduk så de små stråna stod rätt ut. Jag la den på torkställningen, släckte lyset och gick ut.
Gick några steg. Försökte leka vuxen. Försökte stå emot.
Men icke. Där kunde den ju inte ligga. Han fick sitta i hörnet istället, tillsammans med en mjukisnalle. Med en liten fleecefilt över sig.
Är det här normalt?
2 kommentarer:
Ha Ha ja tror det!!! Du kan skriva du, har du aldrig funderat på att skriva barnböcker..nått för dig kanske.
Glad påsk!
Kram Marina
Tack Marina! :)
Jag har funderat på att skriva i ungefär varenda genre som existerar. Det är svårt. Jäkligt svårt. Men jag har inte gett upp än.
Glad påsk på dej med!
Skicka en kommentar