Jag har febrat. Har varit okontaktbar sen i söndags morse, ändå har jag gjort en massa. (Lagat mat, bytt blöjor, nattat, plockat i diskmaskin osv.) Huvudet har varit som i ett bomullstöcken. Är lite fortfarande även om febern är borta vilket gör att jag ler och nickar en hel del när du pratar med mej samtidigt som jag tittar lite oroligt på nåt av mina barn. Please-save-me heter blicken och det är enda tillfället då jag hoppas på lite tjat. "Mamma, kan vi gå snart?" Eller så kan väl lillfian gråta en skvätt. Inte för att jag inte vill prata med dej utan för att jag helt enkelt inte vill säga "Va?" fler gånger. För jag hör inte vad du säger.
Att fråga vad någon sa EN gång är förstås ingen big deal. Två är jobbigt. Tre är omöjligt.
Har man frågat "Va?" (fast förhoppningsvis med ett annat vokabulär men med samma betydelse) två gånger kan man inte fråga "Va?" när nästa mening kommer. Inte ens en gång.
Vad gör man då när man bara hör några få ord? Man lägger till och drar ifrån och gissar lite, svarar nåt svävande och skäms. Jag vågar knappt titta på hur du reagerar över mitt "Ja." Ibland följt av ett skratt eftersom du såg ut som du skämtade. Eller misstog jag mej? Var du nervös eller ser du helt enkelt bara ut sådär?
Tänk på detta. Om någon frågar "Va?" tar du meningen igen, lite tydligare. Säger jag "Va?" återigen måste du säga det du sagt på ett annorlunda sätt, kanske med andra ord.
Värsta möjliga: Du säger det du sagt skitfort med exakt samma "melodi". När jag upprepar mitt förbannade "Va?"-ande suckar du och säger "Äh. Det var inget."
Jag har varit på två luciafiranden idag, fick med mej snäll mamma/mormor på ena. Trots bomullsinlindade öron hörde jag en hel massa skönsång och såg ursöta kids. Jag vann på lotteri och fick beröm för krönika. Och barnen var glada och nöjda mest hela tiden.
Santa Lucia! som Arvid säger. Det betyder lite God jul! men används bara kring Lucia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar