Sambon hävdar att jag ska vara glad för hans skull. Håller helt med samtidigt som jag dunkar huvet i betongvägg, fulgråter och skär små streck i underarmarna.
Denna förbannade orättvisa. Här går jag och är överdrivet groteskt maximalt überjättebautastor och han är en normal man med några trivselkilon som säger schwopp bara han skärper till sej några dar. Var är kvoteringen i det? Finns det något parti jag kan rösta på som har detta som sin hjärtefråga? Finns det någon utbildning jag kan gå för att ta del av detta viktras? Vad gör jag för fel?
Känner du desperationen?
Sambon tycker att jag ska ge det lite tid. Att snart lossnar det. (Du förstår att jag härmar honom med fula grimaser.) Och jag ska väl det. Klart jag ska. Och skärpa mej med motionen. Kämpa kämpa! Det ska gå. Trots att min kropp bestämt sej för att den inte vill vara med. Den vänder bort dubbelhakefejset när jag försöker tala allvar. Den håller händerna för öronen och ropar "LalalalalaBingo!" när jag försöker dra bort några kilon, men allt jag lyckas få tag i är nåt ynka hekto. Medan schwoppsambon står bredvid med famnen full av tappade kilon.
Nej visst. Jag har vetat det här innan. Jag har läst det. Jag har, trodde jag, förberett mej mentalt för det. Och ändå.
Men jag är förstås såååå glad för hans skull.
Förresten. Borde inte kroppen förbränna mer när man är förbannad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar