Förmaningar vid kvällskisset.

Jag är förmaningarnas drottning. Och jag gör gärna precis så som förståsigpåare informerar om att man inte ska göra om man vill att barnen ska uppfatta vad jag vill ha sagt. Jag är långrandig. Babblar på som att jag hade betalt. 

Nu var det dags att sova. Men först måste femåringen kissa. Eller "vi" som jag alltid säger. "Nu går vi och kissar." 

När han kissat färdigt och torkat sej ser jag något som blänker till på ringen. Böjer mej ner och och närsyntspejar. 

"Hallå! Stopp. Stopp. Stopp. Du måste ta upp ringen innan du kissar." Blablablablablablablabla. 

Efter tusen förmaningar och information om hur mycket kiss jag skulle få på mej om jag satte mej på toaletten och blablabla. 

Arvid är märkbart ointresserad. As always när jag babblar sådär. 

"Hör du vad jag säger åt dig?" frågar jag barskt och låtsasmorsigt. 

Femåringen tittar lite snett på mej: 

"Men mamma, skulle du ens på toa nu?" 

R-E-S-P-E-C-T, find out what it means to me. sjunger jag och dansar ut från det där rummet där vi pudrar våra näsor. 

Och skiter.