Hämtade mitt barn i skolan exakt samtidigt som kompisarna gick och åt skollunch. Lämnade tillbaka kiddot utan mat i magen en halvtimme senare. Puckat.
Hon har nämligen varit hos tandläkaren och fått sina tänder penslade. "Nu får hon inte äta på en timme." sa sköterskan och vinkade hejdå.
Okej. Hur gör vi nu? Min hjärna funderade. Kan jag injicera nåt? Om hon gapar skitstort och jag kastar ner köttbullar i svalget på henne. Det borde väl funka?
"Vi kan ta med en macka till skolan så kan du äta den om en timme." sa jag glatt. Nyblivna åttaåringen vägrade givetvis. "Jag klarar mej." En frukt? Nej. "Jag klarar mej." upprepade hon.
Jag räknade minuter och kom fram till att, jo, hon överlever. Och nu sitter jag här och skäms! Hur kunde jag? Jag skulle förstås inte gett mej. Jag borde ha packat ner NÅNTING vadsomhelst och sagt att "Nu äter du det här om en timme." Inte mer med det. Mamma bestämmer liksom.
Och ju mer jag tänker på det desto hungrigare blir jag. Och om jag blir hungrig, hur hungrig är inte hon?
Vilken fruktansvärt korkad knasmamma jag är!
-------------------
Uppdatering: Hängde en påse med macka, äppelbitar och vatten på hennes hängare. Som hon säkert inte kommer äta, men jag framstår inte fullt lika galen. Mer omtänksam och supermammaaktig. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar