Lillgrabben kan inte somna. Han är så himla mörkrädd att han måste ligga under täcket insnodd i en fleecefilt. Då och då ropar han på mamma eller pappa, lite i panik. När jag får loss honom ur alla täcken flämtar han nästan och han är svettblöt överallt.
Och jag kämpar med att vara hårda mamman. Ger glada tillrop och informerar honom om att det inte bor några spöken här hos oss (medan jag hoppas att inget spöke ska råka höra mej och känna att dom måste bevisa nåt för mej). Och storasyster ligger ju i samma rum. Och går ut ur rummet.
"Nej mamma! Stanna!"
Jag hör paniken. Rafsandet av täcken. Och sen en tystnad.
Jag går.
Okej. Egentid. Slappna av.
Men jag kan inte. Jag hör ljud som låter som små skrik hela tiden. Inbillning.
Så ropar han igen. När en kvart gått och jag hoppats på att han lyckats somna hör jag honom. Han ber. "Snälla snälla mamma." Och jag sitter där en stund. Han vill prata. Berätta om kompisen på dagis som är precis så som han vill vara. Och tomten. Kan vi inte åka dit? Jag förbjuder prat. Och han måste blunda. Men han somnar inte.
Till slut går jag igen. "Nej stanna!" Men jag går. Hur bra är det? Jag är totalt hopplös.
Också repris på det dåliga samvetet. En stund i soffan. Inbillade rop. Och till slut ett rop på riktigt. "Mamma! Mamma! KOM!"
En stunds sittande på sängkant för att döva dåligt samvete och till slut hårda mamman igen.
Men nu sover han. Och jag sitter på hans säng och känner mej värdelös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar