Förra veckan gick jag ner 200 gram. Så går det när man skryter om hur bra man är. Och eventuellt att en lchf-snickerskaka med mycket grädde kan ha spelat in.
Nu börjar det hamna i ryggmärgen ändå. Inte allt men nu är middagarna ingenting jag kliar mig i huvudet över längre. Vi äter i stort sett samma mat som innan minus pasta, potatis och ris. Och med mycket mer grönsaker. Faktiskt tycker jag att vi äter godare. Enda gångerna det känns krångligt är när man är trött och skithungrig, men det är väl lika krångligt att äta vad sjutton som helst dom gångerna. Jag blir dessutom inte lika galet hungrig som tidigare eftersom blodsockret är jämnare.
Ja, ja. Jag vet. Jag tjatar. Men varför har ingen berättat det här för mej tidigare?
För någon natt sen drömde jag att jag var smal. Dubbelhakorna var puts väck och jag kände knappt igen mej i spegeln. När jag vaknade var jag helpepp. Jag skulle ut och springa. Så fort sambon kom hem efter en helgs pingpongande skulle jag snöra på mej springskorna och rusa fram. Hur jäkla lätt som helst. Jag blev nästan förvånad när jag såg den vanliga tjockisen i spegeln och ville bara lägga mej i sängen igen och drömma ännu mer smaldrömmar.
Men snart så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar