Jag borde förstås bli jättenöjd. Det är nog första gången i mitt vuxna liv som jag går ner i vikt vid storhelgerna, men det var förstås för lite. Varje gång jag ställer mej på vågen hoppas jag på en sån där BiggestLoservägning. Jag ska liksom stå där och gapa och inte tro mina ögon! Det ska bara slurpa av mej, skitmycket, varje vecka.
Men det sa inte schlurp den här gången. Det var lite mer bara det jag minst accepterat. Och nu har jag börjat ifrågasätta alltihop. Mår jag verkligen bra? Jo, det gör jag ju, men det skulle vara riktigt gott med en hamburgare och strips. Fast idag har jag överraskat hela familjen med att inte kunna sitta still, så nu när min evighetsförkylning har lugnat sig så känner jag att jag har mer energi. Och det är förstås guld värt.
Och sockersuget. Det är värt ett kapitel i sej. Det är helt amazing men det är borta. Självklart blir jag sugen på olika saker ibland men inte sådär galet. Och när jag slarvar med maten, timmarna går och jag blir till slut galet hungrig så kan jag känna sockersuget efter maten är uppäten.
Men visst sjutton ska jag hänga i. Nästa vecka ska jag se till att träna lite mer. Åtminstone promenader.
Okej. Inlägget var skittråkigt. I know.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar