Igår var det vilodag i springandet och herregud vad bra allt kändes. Om du hört mitt babblande med stackars halvuttråkad pojkvän hade du nog kräkts lite. I alla fall tyckt synd om pojkvän som var instängd i bil en halv natt med korkad brud med joggarhybris.
I teorin är det ju jäkligt enkelt att springa. Det är faktiskt ingen konst alls. Och ju mer jag pratar och planerar för den där milen som jag ska springa desto mer känns det som jag nästan kan springa en mil redan idag.
Det kan jag definitivt inte.
Idag hade jag cementfötter och gäspade mej runt. Nu gruvar jag mej till nästa gång. Och det var just det jag skröt om igår. Att jag nästan längtar till nästa gång. Att jag alltid tycker det är skönt och roligt och härligt och blablabla.
Ha! Idag var det i alla fall urtrist, tungt och jag längtade bara till det var klart. Så var det med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar