Komplimangernas afton.

Var på fest med jobbet i fredags. Hade så himla roligt och kände att jag saknat alla. 

Blev dessutom bemött med en massa komplimanger för min viktminskning. Jätteroligt och jag blev stolt som en tupp. Komplimanger mår man ju så bra av. 

Men - för självklart måste jag hitta ett men - hur sjutton ska man reagera för att inte verka dryg? Ett litet tack och sen prata om annat kanske? Men det kommer ju följdfrågor från de flesta och det kändes lite som jag ältade hur fantastisk jag är. Kan tänka mej att om man tycker jag är en drygis så ville man nog kräkas på mej den kvällen. 

Och lchf som har hjälpt mej att tappa alla dessa kilon samtidigt som jag mår så himla bra! När jag säger "lchf" ser jag direkt att vissa tycker jag är skitlöjlig. Ett litet snörp på munnen bara och jag förstår. Men det har funkat och det funkar. Vill någon veta hur jag gjort så berättar jag gärna. Det betyder inte att jag har åsikter om hur du äter, men det här mår jag bra av. 

Man får inte prata om viktminskning, men det är ju precis såna där egoboostar man behöver ibland. Få höra att det faktiskt syns och då är det ingen konst att fortsätta. 

Nu går det långsamt. Det blev så när jag började min löpsatsning. Det beror nog mycket på mer muskler och att jag ätit lite mer. Men jag har till och med börjat acceptera det. Om jag kört en diet hade jag tröstätit mjölkchokladkakor på löpande band. 

Man kan ge komplimanger på olika sätt. I söndags tittade sjuåringen på mej och sa: "Men mamma, du är ju inte tjock längre!"