Min mage är fladdrig. Det är inte ett ord man vill använda på sin mage. Men tyvärr är det det den är. Revbenen är totalt försvunna. Kanske man kan ana något hårt när magen vågar sej om jag kluckskrattar på tjockisvis. Den elastiska magen plöser jag liksom ner i byxorna och knäpper ihop. Fenomenet Hot mama är definitivt inte jag.
Man kan tycka att byxorna skulle sitta fast där uppe. Att jag på kvällskvisten öppnade upp och släppte ut den lilla fladdriga saken. Men icke. Den lilla magen (jag vill ändå helst kalla den så) lirkar sej fram. Den lever sitt egna lilla liv och den vill aldrig någonsin vara instängd i ett par byxor. Den vill komma ut och se världen.
När jag är ute och går stannar jag då och då, ser mig oroligt omkring och om kusten är klar drar jag upp byxorna ordentligt. Stoppar ner tjocktröjan i linningen så den kanske ska sitta där liiiite längre. Och traskar vidare. Suck vad skönt! Ååå nej. Jag andades in. Då åker byxorna ner i ett nafs.
Just nu är jag glad över min vinterjacka modell lång. Jag hinner fånga upp byxorna innan allmänheten får syn på dom.
Kanske var inte det här nån enorm överraskning. Men för mig var det verkligen det. Det ser liksom så ut. Att byxorna sitter rätt hårt och därför borde sitta på plats. Men om man tänker ett varv till så är det väl så enligt alla naturlagar. Lägger man något på en kulle åker det ner, men är det flackt stannar det kvar.
Så om du ser en tjockis som sitter still. Tänk inte att det beror på att vi tjockisar är lata. Det kan mycket väl bero på att byxorna håller på att ramla ner.
1 kommentar:
Haha, exakt!
Känner igen fenomenet alldeles för väl.
Skicka en kommentar