Hysteria.

Arvid är underbar på alla sätt och vis. Söt och snäll och toppen. MEN VARFÖR SOVER ALDRIG UNGJÄKELN??? Nej, jag menar inte att brusa upp. Han har ju ont i munnen för tänderna är på väg. Det är klart att han vill ha nånting att bita på hela tiden. Och självklart ska jag som mammaledig snäll och underbar mamma ställa upp och ge honom nånting bitvänligt. MEN VA FAN. HÅLL I DEN DÅ!!! Oj oj oj. Nej. Jag skriker inte åt honom förstås. Han är ju så liten. Inte kan man bli arg på en så liten, snäll och söt pojke. Som bara är såå underbar. Jag hinner förstås göra det viktigaste ändå. Vi har fått två armar av en anledning. Klart man kan ha en dreglande liten pojke under armen medan man dammsuger. De där extra kilona bar jag runt på som gravid, och då dammsög jag så varför kan jag inte göra det nu? Men nu sätter jag honom lite här. I gåstolen. Den brukar han tycka om. Tut tut. Roligt roligt. Sitt här, så ska mamma bara hänga tvätten. Nej nej nej. Inte vara ledsen. Titt ut. Mamma gömmer sej bakom blöt tröja. Titt ut. Mamma tittar fram med immiga glasögon. Arvid frustar. Men inte av skratt.