Sjukhusstory.

Igår var det dax för operation.

Jag åkte buss till Hudik och allt kändes rätt okej. Väl framme var det dax för omklädning. Av med allt utom trosorna och på med liten kort rock, långa strumpor plus blåa plastsockor (dagismodellen). Fick i mej en laddning av vanliga värktabletter och sköterskan pratade om ett snabbt ingrepp. "Nu längre behöver de ju inte ens söva och..."
"VA?" utropade en skräckslagen liten jag. "Inte söva?"
Sköterskan förklarade att det var något nytt de börjat med. "Det har nog bara varit så i mindre än ett år. Det är ju skönt att slippa bli sövd. Nu klarar de av det med bedövning."
Ångest ångest ångest. Jag vill ju sova. Vakna upp oxå är det över. Lite blod i trosan som tecken på att något hänt oxå inget mer med det...

Och sen fick jag sitta ner och vänta... ...och vänta... ...och vänta... ...och...

Så var det dax. Där dök min läkare upp. Först ett litet snack. Hon förklarade att det skulle skäras och brännas men att det var bra att jag var vaken så jag kunde berätta för henne när något kändes extra mycket och hon kunde förklara vad som hände. Men hjälp! Jag skiter fullständigt i vad de gör, bara jag blir frisk och får gå hem och leva lyckligt i alla mina dagar. (Och det vill jag ska vara jäkligt många dagar!) Och jag vill helst inte känna nånting.

In i operationssal 7. Av med trosor. Upp i stolen. "Känns det bra?" Täcke över magen. Fastspända ben. "Känns det bra?" Höja stolen. Tvätta tvätta. "Känns det bra?" Några minuters avslappnande talk för att patienten ska slappna av. "Vilken film såg du sist?" Öööö... Det här känns banne mej inte bra.

Dax att bedöva. Patienten får lugnande. Bedövning 1. AJ! AJ! AJ! Tårarna trillar. Hela världen snurrar. Mystisk smak i munnen. Lampan lyser. Tänk på annat. "Klarar du det?"

Bedövning 2. AJ! AJ! AJ! Tänk på annat. Snart är det färdigt. Sekunderna tickar. "Klarar du det?"

Bedövning 3. AJ! AJ! AJ! Jag klarar det inte. Sekunderna tickar knappt. "Klarar du det? Håll mej i handen."

Bedövning 4. AJ! AJ! AAAAJ! Borde jag inte vara lite bedövad nu? "Kan vi fortsätta? Klarar du det?"

Tiden går. Det gör ont ont ont. Det borde väl inte kännas? Jag är ju bedövad. Efter en evighet säger läkaren: "Ja, nu kör vi igång. Klarar du det tror du?" Om inte jag var livrädd för att röra mej eftersom allt gör ont hade jag gjort en tecknadseriesorti. FJOM! Ut genom dörren med den larviga lilla rocken och duschmössan kvar i den hemska stolen. "Har du inte börjat än?" frågar jag med darrande röst. Inget svar. Tydligen körde vi igång.

Skär skär skär. Och PUH! Det känns inte. Jag vet att hon skär. Jag känner att det kommer varmt så jag förstår att någonting händer. Men jag känner det inte. Precis som det ska vara.

"Nu blir det barbecue." skrattar läkaren och en doft av bränt kött sprider sej i rummet. Mitt brända kött. Jag kanske smakar rätt gott ändå.

AAAAAJJJ!!! En brännande smärta där nere. "Oj förlåt. Jag slant visst." säger läkaren ursäktande. Slant?

Så äntligen äntligen är de färdiga. Jag får ligga kvar medan de tvättar golvet och mej. "Hej hej!" hör jag en mörk röst som säger. In kommer en man. Han ställer sej nedanför mina ben och tittar in. "Hej." säger jag. Vore jag vid mina sinnens fulla bruk hade jag skrikit "UUUUT!!!". Han står där och tittar medan de tvättar mej och rör sej inte ur fläcken. Väldigt konstigt. Jag förstod aldrig riktigt hans roll. Vaktmästare? Praoelev? Nån som leverar färdiga mackor?

Med en sköterska vid armen hasar jag mej iväg till väntrummet. Elin 80 år. Komiker som jag är skämtar jag konstant fast jag helst bara vill gråta. Om duschmössan jag har på huvet, om trosorna av nät med blöja i, om allt jag råkar få syn på.

Fika. Jag slänger i mej min macka. Jag borde vara hungrig men jag känner bara att jag vill bli klar. Komma ut. Jag tycker att jag mår precis som vanligt men jag har stora svårigheter att träffa munnen och att inte smaska. När jag ätit upp börjar jag må illa och blir mer och mer yr. Till slut piper jag: "Åå jag mår så dålig. Hämta någon!" De 2 andra som sitter i världens tystaste väntrum stelnar till men låtsas inte höra. "Snälla..." piper jag. Den ena går iväg och hämtar 2 sköterskor som kommer med spypåse och en säng. Jag får ligga tills världen slutat snurra. Direkt det är slutsnurrat vill jag upp, men blir beordrad ytterligare en stunds vila. Det kanske är rätt. Den där tonen kanske bara existerar i min förvirrade hjärna.

När tonen är borta går jag till omklädningsrummet. Av med den hemska rocken och på med mina efterlängtade kläder. "Vart ska man ha den här?" frågar en halvnaken karl och viftar med en knästrumpa.

När jag öppnar dörren står min lilla familj där. Världens snyggaste sambo. En blyg liten Alice som inte riktigt vet hur hon ska reagera. Oxå Arvid som bara är ett gurglande leende. Vad vackra de är!

Nu håller jag alla tummar och tår för att de fick med allt.