Big big girl.

Alice har blivit stor. Hon har slutat med napp.

Undret skedde på Mattias födelsedag.

Vi åkte till Barnens hus för att köpa nånting riktigt fint. Nåt man får när man är stor och duktig och slutar med napp. Innan vi skulle åka var hon eld och lågor och ville ha ett likadant dockskåp som Maja har. För Maja har inte napp.

Men när vi var på plats gick Alice runt som en osalig ande. Hon reagerade inte på någonting. Vi visade fina dockskåp, stora bilar, söta dockor, roliga datorer, men Alice var helt blasé. Hon verkade inte må bra. Vit som ett lakan och ville inte stanna upp den eviga vandringen.

Till slut blev det ett Barbiehus, eller ett Steffihus för att vara exakt. Nån lågprisvariant.

På väg därifrån skulle sambon firas. Vi stannade vid konditoriet men i samma sekund kräktes lilla Alice. Hon fick komma ut och vi torkade overallen med våtservetter.

Då fick Mattias ett mindre utbrott. Lite tonårssurt, med surläpp, suckar han:

- Alltid när jag ska stå i centrum är det nån annan som blir sjuk. Det slår aldrig fel!

Väl hemma mår Alice bättre. Hon leker glatt med superslanka Steffi och hennes man med hjälmfrisyr. De 2 små barnen är inte alls lika intressanta. Steffis man bor inte med henne. Han bor i Stockholm, förklarar hon för mej. Men han kommer och hälsar på i tid och otid. Just när Steffi har lagt sig ner i sin säng plingar det på dörren. (Ja, huset har en ringklocka!) Hon sätter på sig sina rosa högklackade skor och rusar nerför trappan för att öppna. Mannen vill bli bjuden på kaffe men rumlar in och har omkull allting på nedervåningen. Koppar flyger, stolen ramlar omkull och bordet försvinner ut. Alice skrattar så hon kiknar.

Oxå tar vi om det igen.

Hela tiden får jag order om vad jag ska säga och göra. "Kan du säga..." "Nej, hon måste sätta på sig skorna först."

På kvällen ångrar Alice sig. "Jag vill lämna tillbaka slottet." viskar hon nästan ohörbart och ser sur ut.

Men trots allt går det hittills riktigt bra. Peppar peppar.

Nu ska här bytas blöja.