Jo, jag lever. Men energin har liksom försvunnit. En rejäl förkylning och sen är jag knäckt.
Och det där med Dagens låt, som var en så toppenrolig superidé går mej på nerverna helt. Låtarna finns, men man får minsann inte lägga upp dom. Snåljåpar.
Nu är jag frisk men lider av hypokondri. Jag är livrädd att jag ska dö. Jag tänker på det halva nätterna. Ältar min dödliga sjukdom, tiden på sjukhuset, mitt farväl till gråtande barn och en hel del funderingar på livet efter detta. Får jag hälsa på mina barn då? Tänk om jag verkligen dör och försvinner och är borta i evigheters evighet, för alltid. Det går inte att tänka så.
Herregud. Varför skrev jag det här? Det är som att önska sej en dödlig sjukdom. Nu är den garanterat fast. Och det är mitt eget tanklösa fel.
Men visst måste jag väl få komma hälsa på??? Jag lovar att inte skrämmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar