Det är något speciellt med Salem al Fakir. Han har en barnslig, snuvig röst som fungerar super när han sjunger men när han pratar låter han lite för mycket daddahinkåspade. Kan inte låta bli att undra hur det låter när han är jättearg. Jag ser framför mej hur han stampar med fötterna och drar i sitt lockiga hår i bästa serietidningstil och försöker låta arg. Jag får känslan av att han är tre äpplen hög, men det vet jag ingenting om.
(Nassim, storebrorsan, gissar jag blir dagens barns Staffan Westerberg. Staffans vilsna pannkakelekar är ingenting jämfört med Nassims hysteriska maniac-skrattanfall som är lite för höga, lite för långa och lite för vanliga. Lite för mycket liksom.)
Min röst är inte rolig. Jag låter jättebarnslig och har en genomträngande, irriterande röst. Flera gånger har jag fått frågan om pappa är hemma när jag svarat i telefonen. (De menar min sambo.)
Enda gången jag känner mej nöjd med min röst är när jag har tappat den. Eller alltså nästan tappat den. När jag är sådär hes och skrovlig. Den blir lite djupare och mer trumhinnevänlig.
Jag gör mig bäst i skrivande form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar