Vad gör man när livet känns trist? När nattsvarta tankar grumlar blicken och gör att solen inte värmer. När jag nojar över att åren går och det är omöjligt att hinna leva det liv jag hade velat leva. När magen känns fläskigare än vanligt och ingenting passar. Vilken är lösningen?
Jag gör ingenting av det jag borde göra. Istället för att vara aktiv sluter jag mig i mitt skal och kör fosterställning. Försöker sova bort det jobbiga. Inte bra, men då är det ändå det bästa av två världar.
I värld två glufsar jag i mej allt som finns att äta. Som för att bevisa för mig själv att jag verkligen är så värdelös som jag känner mej.
Jag måste vakna upp. Idag ska jag ta en lång solskenspromenad och ge mej själv ledigt från jagmåstegåpågym-tankar. Jag kommer ju ändå inte iväg, så varför köra bestraffningsmetoden?
Jag får grubbla vidare utomhus istället. Dröm eller Mardröm? Fattig eller fattigare?
Lösningen kanske ligger i en lottorad. Men vilken?
3 kommentarer:
Åh, jag känner så igen det där. Vi är så duktiga på att ge oss själv dåligt samvete när vi egentligen borde ge oss en klapp på axeln för det vi gör som är bra.
Njut av din solskenspromenad och försök att tänka klart på vad du vill ta dig an och försök att inte ge dig själv dåligt samvete för sånt du inte har gjort eller borde göra.
du är jättebra som du är, och kommer säkert att komma på någon bra lösning för framtiden. Kram!
Tack så mycket. Vad snäll du är! Faktiskt känns det lite bättre nu.
Det är inte så enkelt som att säga att du är ju medveten om vad du gör fel, så då är det bara att sluta. Men du är ju medveten och det är bra. För man kan ju inte ändra något som man inte vet om, s.a.s. Jag tror du skulle behöva ha en längre plan som DU lägger upp. En plan som ger dig en liten frist från alla de här framtidstankarna. Sedan ser du längs vägen om du tänker följa den planen, eller om något annat dyker upp. Men dyker inget annat upp så är det den planen du ska hålla dig till.
För jag vet alltför väl hur man låser sig och blir helt blank när man känner press från alla håll och allt bara blir MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE. Och för varje dag man vaknar upp med den där tomma hjärnan som inte vill komma på en enda vettig sak att bli när man blir stor - så känner man sig mer och mer misslyckad. Helt i onödan. Du är ju egentligen full av idéer och tankar, men du negativiserar (nytt ord, varsågod att använda ;)) bort dem! Du är skitbra och har miljarder saker att erbjuda! Och nu har jag skrivit och formulerat mig i en evighet så jag har glömt bort vad du har skrivit. Men summa summarum är väl egentligen att du KAN goddamnit och det är dags att inse det! Jag har blandat ihop dina inlägg lite, kom jag just på, men skitsamma det är applicerbart på båda inlägg. :) Puss och kram!
Skicka en kommentar