Vilken sjukstuga vi har haft. I tusen miljoner år för att gå in på detaljer.
Magsjukehelvetet slog hårt i la familia. Eller egentligen inte men eftersom man kan smitta så blir det många dötrista dagar här hemma.
Arvid fördriver tiden med att rita. På tapeter, golv, i böcker, på teven, på kläder, på kroppen...
Alice kör mer den skrika stilen. Hon pratar bajskorv. Hon sjunger kärlekssånger. Hon sjunger bajskorvssånger. Hon sjunger ord-på-repeat-sånger. ("Voffelivoffvoffvoff. Voffelvoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff.") Hon gallskriker åt lillebror (som då skriker tillbaka i trumhinneskallerfalsett).
Och jag då? Vad pysslar jag med för husmorsarbete? Dammtorkar jag hyllorna? Putsar jag fönstren? Bakar jag kanelbullar? Läser jag skolböcker?
Nope.
Jag gör ingenting. Vid dagens slut kan jag bara konstatera att jag inte gjort nåt vettigt idag heller.
Sängen står nästintill omålad där nere. Fönstrena går knappt att se ut igenom. Klädhögarna som ska Traderas bort ligger ofotade i papperskassar. Lådorna i den fulaste fulbyrån som är trasig och ska tömmas och slängas står likadant dag efter dag efter dag. Allting likadant.
Jag har inte skrivit en rad av mitt skolarbete. Det går liksom inte. Jag behöver tystnad och ensamtid. På kvällarna efter barnen somnat står energin på off.
Författardrömmarna grusas. Tiden fattas mej. Energin fattas mej.
Ändå går jag här och dagdrömmer om ännu en bäbis.
Ett mammaliv är trots allt så mycket mer än bajsblöjor, busskrik och magsjukenätter.
Igår sa jag till Alice att jag älskar henne. "Mamma, det vet jag. Det glömmer jag aldrig." sa hon och såg på mej med sina vackra, vackra ögon.
Och i morse hade Arvid pusskalas med oss. Han gick med pussmun till mamma, till Alice, till pappa och levererade pussar. En perfekt början på dagen.
När jag skrivit mitt reportage på kursen och fick respons var det en tjej som tyckte att jag skrivit så negativt om att vara mamma. Jag ville få fram att det tar rätt mycket energi när man är föräldraledig. Att det är svårt att orka starta nya projekt eller ens lägga en makeup eftersom man väljer att hela tiden lägga all energi på barnet.
Men tänk om det är så att jag bara går runt här och neggar om mammalivet. Allra helst här på bloggen. Det är absolut inte så jag vill att det ska vara. Jag är fantastiskt lycklig som mamma.
Ibland önskar jag dock att kidsen ville göra lite mer sånt som jag vill göra. Typ ligga och dra sej i sängen en söndagsmorgon.
2 kommentarer:
Vi måste få gnälla nånstans, varför inte på sitt eget lilla krypin?
Nu är jag i synk med barnens sovtider, det tog bara typ 15 år... nu är det mest P som stör genom att vakna okristligt tidigt :-)
Mammalivet är underbart! Men det är ju liksom underförstått - allra helst om man har fler än ett barn = bevis på att mammalivet inte är heltokigt ändå. Man måste ju vara realistisk och även få uttrycka de mindre positiva sakerna med att vara förälder. Tänk alla där ute som får ångest av att de inte tycker att allt är rosenrött och gullegullgull dagarna i ända - om de bara ska läsa om den oändliga kärleken och myspysdagar med sötnosbarn så blir ju inte livet lättare direkt. Det finns på tok för mycket prestige kring föräldraskapet och de är inget annat än uppfriskande med folk som vågar erkänna att det inte är en dans på rosor alla gånger! Mera realism åt folket!
Skicka en kommentar