Jag har tränat. Jippi! Jag har TRÄNAT.
Ett tag, i min nattsvarta urtråkighetsvärld, började jag acceptera faktumet att jag är en tjockisloser. Men varför ska jag acceptera det?
Nej. Nu är jag tillbaka igen. Typ. Lite i alla fall.
Jag känner mej sprickstolt att jag ens kom iväg. Jag har nämligen haft mina träningskläder på mig nästan varenda dag den här veckan men ändå inte kommit dit. Istället har jag tyckt synd om mej själv, fast jag inte har någon anledning att göra det.
--------------------
I morse fick jag en sån där halvreligiös känsla.
Vi var till badhuset igår eftermiddag. När vi kom hem började middagsprojektet. Alice var frusen och la sej under en filt och tittade på Bolibompa. Och somnade givetvis. Utan middag.
Så före sex i arla morgonstund slog hon upp sina vackra, blåa ögon och såg lite olyckligt på mig. "Jag är hungrig. Kan vi gå ner och äta frukost nu?" Hon andades in så varje litet revben gick att räkna och genast fick jag dåligt mammasamvete.
Och då slog det mej, som en liten liten rak höger där inne i magtrakten: Tänk om jag inte hade haft någonting att ge henne nu.
Så nu är det slut på tyckasyndom.
1 kommentar:
Bra där! Superbra att du kom iväg och tränade. Det är det som räknas, inte de gångerna du inte gjorde det!
Hoppas att ni får en fin helg, trots att det är hockeyslutspel. =)
Kram.
Skicka en kommentar