Drömjobbet.

NÄR ska vi bli ekonomiskt oberoende? Jag bara väntar på den dagen och ibland tror jag verkligen att den kommer.

Varje gång jag skrapar en trisslott far tanken genom mitt huvud att det kanske är just idag som det vänder. Jag måste liksom minnas ögonblicket när jag gjorde Det eftersom jag kommer berätta om det. Om och om igen.

Jo. Tjena. Drömvärld? Jag?

Istället dras det åt. Budgeten stramas liiite liiiite mer. Det går definitivt ingen nöd på oss. Det är inte det. Men det är lite tråkigt. Tråkigt att vara förnuftig och jävligt lätt att blunda för hur läget egentligen är och köpa den där tröjan trots att det är onödigt. Och det är alltid det onödiga som är roligt att köpa. Jag njuter när jag lägger ett paket Ballerina i kundvagnen på Coop. För det är fan inte nödvändigt. Klart superonödigt.

I den här familjen är det ju jag som är det svarta fåret. Hon som inte bidrar med en spänn utan bara går här och lallar. Med noll jävlaranamma och ingen arbetsmoral. Jag förstår inte hur man gör med Livspusslet. Jag förstår inte när min hjärna någonsin ska kunna skärpa till sej och fundera ut vad jag egentligen vill.

"Men vad VILL du göra?" frågar sambon och försöker gömma undan den irriterade tonen som han helt klart skulle vilja slänga i ansiktet på mej. Gå här hemma dag ut och dag in i flera ÅR utan att fatta vad man vill syssla med. Hur är man funtad då?

Men jag vet inte. Jag pratar författardrömmar och tidningsredaktioner på skojiga magasin. Bokförlag och bla bla bla. Nej. Ingenting för nån som bor på Mossberget. Ingenting för en tvåbarnsmamma utan ordentlig utbildning. Ingenting för nån som inte har ett öre sparat.

"Men vad VILL du göra då? I Söderhamn alltså?" rättar han sej. Öööööö.... Nej då vet jag inte. Kanske bokhandeln? Fast då vill jag mest sitta i en fåtölj och läsa böckerna. Som nån slags reklam. Jag kunde tipsa om bra böcker (när jag inte är för inne i min läsning). Jag kunde spela in soundtrack till böcker och skänka med. "Jo, jag mejlar en spellista på Spotify. Det ordnar jag. Gå till kassan du." säger jag och rättar till fötterna under filten.

Snart sitter jag där med ångest i magen och gråten i halsen. Sätter mej tillrätta i stolen och fumlar med en penna. Kanske skriver nåt ord då och då. Klottrar lite och räknar minutrarna till jag får resa mej upp och gå. Jag är visst på väg dit. Raka vägen till helvetet. Eller Teleperformance heter det visst.