Arvid har börjat med ovanan att resa sej och klättra ur barnstolen. Tiden då jag kunde placera honom där och vända ryggen till för att hämta något är förbi. Nu är det ständig uppmärksamhet som krävs för att inte olyckan ska vara framme.
Frukosttajm. Jag serverar mackor och yoghurt, läser tidningen och dricker kaffe. Efter Arvid vispat runt med skeden i yoghurttallriken en stund är han klar och vill upp på bordet. Jag säger nej. Han stannar upp men börjar resa sig igen. Jag säger nej. Han stannar men reser sej snart igen. Jag säger NEJ. Han tittar på mig med bus i blicken och fortsätter resa sig upp. Jag säger MEN SITT NER. Han börjar sätta sig ner och när min blick återigen hamnar i tidningen har han knäet på bordsskivan. Och jag säger MEN NU SITTER DU NER.
Alice sitter bredvid och doppar limpmackan i o'boyen men håller ögonen på lillebror och sura tråkiga mamman.
- Men Arvid, säger hon lugnt och sansat med huvudet på sned. Du kommer väl ihåg vad som hände igår. Sitt på rumpan.
Och lille yoghurtmannen sätter sej tillrätta i stolen och fortsätter frukosten.
---
Och för att ingen ska behöva fundera. "Det som hände igår" innehöll ingen aga. Jag tröttnade och lyfte helt sonika Arvid ur stolen.
2 kommentarer:
Ha ha! Ja, det är tur att man har storasyskonen ibland som kan hjälpa till med uppfostran. ;)
När min lillebror just hade lärt sig att tala var jag den enda som förstod vad han sa. Jag blev hans tolk var än vi for. Syskon har en grej ihop, som ingen annan har med dem. Det är det vackraste som finns.
Skicka en kommentar