Den där absolut bästa mamman som jag skrev om i förra inlägget har tyvärr försvunnit spårlöst. Kvar finns en bitter, arg och trött kärring.
Mina barn är så himla underbara. Som andra barn skriker dom ibland, bråkar ibland, surar ibland, gråter ibland. Tyvärr blir jag helt hysterisk vid minsta lilla ljud. Nej, det är inte sant. Jag genomlider ljuden. Tänker ibland att "vilken huvudvärk jag har". Helt plötsligt kanske Alice börjar sjunga en sång jättehögt eller bara gallskriker rakt ut och då, efter att ha haft en genomgående hög ljudnivå, förvandlas jag till monstermamman och river i ordentligt, utan förvarning. Nu måste hon upp på sitt rum, hon ska aldrig mer få lördagsgodis, det var sista gången hon fick leka med den där saken för den ska vi slänga osv osv osv. Såna där helt galna tillsägelser. Dom rinner över mina läppar innan jag har hunnit tänka efter. Det är som att ledningarna i hjärnan brunnit och jag kan inte koppla A med B längre utan får ta den längre vägen som gör att jag måste prata innan jag hunnit inse vad orden jag säger egentligen betyder.
Resultatet blir alltid kaos. Alice blir förstörd. "NEEEEEEEEEJ!" vrålar hon. Varför ska vi slänga den? Hon som alltid har så roligt med den. Och det blir ett långt tröstande, ältande, snyftande, gråtande och ännu mer skrikande. Idag blev jag tvungen att gå därifrån för att inte ta tag i lilla flickarmen alldeles för hårt, för att inte skrika något mer jag garanterat skulle få ångra. Men det är svårt att få ilskan att lägga sig när två barn gråter och gallskriker och allting är mitt fel. Jag gör bara fel fel fel fel fel fel fel.
Nu har jag skickat iväg stackars Alice på dagis utan att vi blev riktigt sams. Vi log mot varann, jag pratade om vantar och galonisar och kompisar på dagis men under allt vardagsprat var jag arg arg arg. Det känns definitivt inte bra. Jag mår illa och vill bara gråta. Hur ska jag få bort det här sinnessjuka och urförbannade som hela jag består av just nu?
Nu ska jag ta en promenad bland vacker vinterfrost. Kanske det kan få mig att slappna av lite?
3 kommentarer:
Igår kväll låg jag och tänkte ihop ett blogginlägg som gick ut på ungefär det du skriver om. Hur korkad man som mamma blir när man är trött och arg och inte tänker sig för vad man säger. Så du är långt ifrån ensam! Lösningen heter egentid och avlastning. Och då menar jag egentid utan dåligt samvete. Inte den där då man sitter och surfar med ett stort svart moln över sig som påminner en om att man borde göra något annat. Och så tror jag att du behöver några doser av kompislek. Med mig till exempel! ;)
Känner absolut igen det du beskriver, Det ÄR jobbigt att ha småbarn som drar och sliter i en hela tiden, och man har ständigt dåligt samvete. Det är inte sinnsesjukt, utan bara mänskligt att känna som du gör, låter absolut som att du behöver lite lugn och ro, och vila lite från barnen och alla måsten som finns hemma.. Ta nån dag ledigt..
Gör som du skriver ut och ta en promenad och rensa huvudet sen är det bara att ta nya tag! Vi känner nog alla likadant emelanåt! bra och dåliga dagar rullar på och iblad är det fler av dom bättre eller helt tvärt om många dåliga som tröttar ut en!"
kram Marina
Skicka en kommentar