Jag och kidsen har spenderat tre dagar på dagis ihop. Det har varit ljuvligt.
Arvid är en riktig goskit. Han smyger runt och kollar in allting. Leker lite med en bil, hämtar en dockvagn, kastar en boll. Soft och superskoj. Det finns hela tiden nya saker att upptäcka. Fröken trollar fram en låda med dinosaurier. En pojke springer förbi med en rolig mössa. Storasyster kommer med en bil. En boll kommer rullande. Någon serverar låtsasmat.
Men... Likförbannat är jag orolig. Det känns ändå sjukt tungt att han ska vara utan mej. I flera timmar. Och kanske kommer gråta hjärtskärande och se sådär förvirrad ut och fundera varför jag lämnar honom.
Och då undrar jag också det. Varför lämnar jag honom? För att vara arbetslös? För att vända hem till ett upp-och-ner-vänt och väldigt tomt hus?
Alla självklarheter som jag kan rabbla om någon väcker mig mitt i natten är inga självklarheter längre. Hur säkert vet jag att dagis är så himla bra för en liten liten liten liten liten liten kille? Med betoning på liten.
Imorrn är det dags. Då ska Storasyster och Lillebror lämnas. Jag ska ta av små skor, mössor och overaller. Ge lagom snabba kramar och se avslappnat glad ut när jag vinkar.
Och sen då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar