Jagäringenloser jagäringenloser jagäringenloser.

Idag har jag anmält mig arbetslös. Igen.

Trappan upp känns som en tur uppför Mount Everest och jag borde verkligen ha en syrgastub för när jag kommer upp får jag andningssvårigheter.

Och tunnelseende. Jag ser ingenting mer än mina mål. Fram till nummerlappsapparaten, dra min lapp, snegla upp på displayen och vilket nummer som än visas så ser jag alltid lite besvärad ut och suckar. Träbänk nästa.

Av någon outgrundlig anledning är jag huvudpersonen för alla som är där inne. Jag måste göra grimaser och visa vad jag tycker om allting. Som värsta Ika Nord. Två minuters väntan: stor gäsp. Tar upp ett totalt ointressant papper men gör Marty Feldman-ögon ändå. "Är det sant?" Kanske suckar och kollar mobilen för att visa hur stressad jag faktiskt är.

När äntligen mitt nummer dyker upp hamnar jag hos en riktigt snäll och förstående kvinna. Jag vill helst falla i gråt i hennes knä. Att hon ska stryka mej över håret till jag somnar, men det kanske ger fel signaler om jag ber om det.

Vi försöker prata om vad jag läst, men min hjärna får totalt stopp. Jag vet inga ungefärliga datum. Jag vet ingenting. Snurrar ihop årtal och till slut säger hon att det inte spelar någon roll.

Hon skriver ut ett jobb jag skulle kunna söka. På nåt Färgcenter i Borås.

När jag reser mig upp från stolen får jag yrsel. Det känns som jag flyger, som att mitt huvud sitter väldigt mycket högre upp än vanligt och jag har ett dis runt hela mej.

Jag försöker se avslappnad ut när jag närmar mig dörren.

Avslutar med att släcka lyset.