Ännu en lunch.

Alice pekar på sin tallrik med köttbullar, potatis och en liten ketchuphög:

- Kolla kepptjutten! Den ser ut som en monster. Men det är bara bra för det är ju hällouiiiiiin.

Hemmahelg.

Bangade höstens stora fest igår. Jag är en riktig tråkmåns, men det kändes så himla skönt. Idag känns det nog ännu skönare.

Jag har inte känt mej som en partybrud på länge nu. Och den där superdippen i humöret och orken som jag haft ett tag nu känns inte som någon bra grund för ett hejdundrande party. Så jag sket i den. Helt enkelt. Trots den där kalla känslan i magen. Vad ska alla tycka om mej nu?

Men vem har tid att tycka nåt om mej? Jag måste sluta se mej själv som the centre of the world. I såna här sammanhang är jag helt plötsligt den som alla tycker och tänker nåt om. Men när det handlar om nåt positivt då är jag en som ingen har nån aning om. Och som alla skiter fullständigt i.

Nej. Nu är det skärpning. Positivt tänkande.

Frukostro.

Arvid har börjat med ovanan att resa sej och klättra ur barnstolen. Tiden då jag kunde placera honom där och vända ryggen till för att hämta något är förbi. Nu är det ständig uppmärksamhet som krävs för att inte olyckan ska vara framme.

Frukosttajm. Jag serverar mackor och yoghurt, läser tidningen och dricker kaffe. Efter Arvid vispat runt med skeden i yoghurttallriken en stund är han klar och vill upp på bordet. Jag säger nej. Han stannar upp men börjar resa sig igen. Jag säger nej. Han stannar men reser sej snart igen. Jag säger NEJ. Han tittar på mig med bus i blicken och fortsätter resa sig upp. Jag säger MEN SITT NER. Han börjar sätta sig ner och när min blick återigen hamnar i tidningen har han knäet på bordsskivan. Och jag säger MEN NU SITTER DU NER.

Alice sitter bredvid och doppar limpmackan i o'boyen men håller ögonen på lillebror och sura tråkiga mamman.

- Men Arvid, säger hon lugnt och sansat med huvudet på sned. Du kommer väl ihåg vad som hände igår. Sitt på rumpan.

Och lille yoghurtmannen sätter sej tillrätta i stolen och fortsätter frukosten.

---

Och för att ingen ska behöva fundera. "Det som hände igår" innehöll ingen aga. Jag tröttnade och lyfte helt sonika Arvid ur stolen.

Drömjobbet.

NÄR ska vi bli ekonomiskt oberoende? Jag bara väntar på den dagen och ibland tror jag verkligen att den kommer.

Varje gång jag skrapar en trisslott far tanken genom mitt huvud att det kanske är just idag som det vänder. Jag måste liksom minnas ögonblicket när jag gjorde Det eftersom jag kommer berätta om det. Om och om igen.

Jo. Tjena. Drömvärld? Jag?

Istället dras det åt. Budgeten stramas liiite liiiite mer. Det går definitivt ingen nöd på oss. Det är inte det. Men det är lite tråkigt. Tråkigt att vara förnuftig och jävligt lätt att blunda för hur läget egentligen är och köpa den där tröjan trots att det är onödigt. Och det är alltid det onödiga som är roligt att köpa. Jag njuter när jag lägger ett paket Ballerina i kundvagnen på Coop. För det är fan inte nödvändigt. Klart superonödigt.

I den här familjen är det ju jag som är det svarta fåret. Hon som inte bidrar med en spänn utan bara går här och lallar. Med noll jävlaranamma och ingen arbetsmoral. Jag förstår inte hur man gör med Livspusslet. Jag förstår inte när min hjärna någonsin ska kunna skärpa till sej och fundera ut vad jag egentligen vill.

"Men vad VILL du göra?" frågar sambon och försöker gömma undan den irriterade tonen som han helt klart skulle vilja slänga i ansiktet på mej. Gå här hemma dag ut och dag in i flera ÅR utan att fatta vad man vill syssla med. Hur är man funtad då?

Men jag vet inte. Jag pratar författardrömmar och tidningsredaktioner på skojiga magasin. Bokförlag och bla bla bla. Nej. Ingenting för nån som bor på Mossberget. Ingenting för en tvåbarnsmamma utan ordentlig utbildning. Ingenting för nån som inte har ett öre sparat.

"Men vad VILL du göra då? I Söderhamn alltså?" rättar han sej. Öööööö.... Nej då vet jag inte. Kanske bokhandeln? Fast då vill jag mest sitta i en fåtölj och läsa böckerna. Som nån slags reklam. Jag kunde tipsa om bra böcker (när jag inte är för inne i min läsning). Jag kunde spela in soundtrack till böcker och skänka med. "Jo, jag mejlar en spellista på Spotify. Det ordnar jag. Gå till kassan du." säger jag och rättar till fötterna under filten.

Snart sitter jag där med ångest i magen och gråten i halsen. Sätter mej tillrätta i stolen och fumlar med en penna. Kanske skriver nåt ord då och då. Klottrar lite och räknar minutrarna till jag får resa mej upp och gå. Jag är visst på väg dit. Raka vägen till helvetet. Eller Teleperformance heter det visst.

Pingpongparty.

Igår var det pingis, pladder och party hos paret Björkman. Skoj.

Idag luktar bajsblöjorna extra äckligt, barnskriken skär lite djupare in i trumhinnan och det nyttiga livet känns totalt omöjligt att försöka leva upp till.

Nu busar de snälla söta barnen glatt i sängen. Kanske förstår de att mammas mörka ringar under ögonen och försiktiga gång (för att inte huvet ska röra sej mer än nödvändigt) betyder att de måste ge mej en liten brejk idag.

Blöjbytardax. Igen.

Skräckfilm.

Barn kan vara så otäcka. I skräckfilmer blir de på något sätt värst. Oskuldsfulla ögon som svartnar och förvandlas.

Idag pysslade duktiga, husliga mamman (=moi) i köket medan Alice och Arvid tog ett bad. Badrummet är så perfekt placerat i vår perfekta mossbergsvilla att jag ser in när jag står vid diskbänken. Då och då hamnar Arvid bakom dörrkarmen så jag rusar in med jämna mellanrum med hjärtat i halsgropen trots den låga vattennivån.

Alice började sjunga en liten egenkomponerad sång med sin oskuldsfulla flickröst. Melodin var vaggviselik.

"Tänk om lille Arvid skulle drunkna. Då skulle vi få skaffa oss en ny bäbis."

Måste hålla ögonen på henne.

Glader.

Only the lonely.

Jag har isolerat mig. Jag vet inte riktigt när det började, men det har liksom bara blivit jobbigare och jobbigare att komma någon annanstans än till dagis.

Men idag tog jag äntligen tag i mej själv. Jag ignorerade den där lille djävulen som bor djupt där inne. Hon som tjatar om att jag är för jävla ful, ointressant och värdelös.

Jag träffade en kompis på lunchen. Och Arvid sov som en stock vilket gjorde att jag verkligen kunde koncentrera mej. Tänka flera tankar åtminstone halvklart. Tankar som handlade om lite djupare saker än blöjbyten, tvättsortering och middagsplanering.

Och tjolahoppsan vilken lyckad dag det helt plötsligt blev. Efter att ha varit skitförbannad i... ja vad kan det vara? ett par dar i alla fall, så släppte det och jag är riktigt glad.

Tyvärr verkar det som att barnmagarna håller på att klappa ihop så det blir inget mariagårdande imorrn.

Konstigt.

Det är nåt mystiskt på Mossberget.

Vi har teve i sovrummet. Härligt. Mysigt. Och kanske lite korkat eftersom jag lätt blir isolerad här istället för att umgås med resten av familjen när småkidsen somnat.

I alla fall. Vi har haft problem med tv-mottagningen. Arvid har dragit i sladdar så det är förstås inte så konstigt. TV4 med sina små 4-bäbisar har varit helt omöjliga att få att fungera och igår dog allt utom svt-kanalerna.

Nu satt jag här och surfade i tystnad och tänkte bara testa lite. Och hokus pokus - nu är det nemas problemas. Förutom det ihållande piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipet som gör mej tokig. Boxern har fått nåt biljud trots två veckors vacation hos verkstaden. Illa.

Mer mystik.

Sänglampan är helgalen. Eller är det nåt annat? Vissa kvällar när jag tänt lampan har ljudet höjts på teven eller så har det bytts kanal. Väldigt märkligt. Jag berättade för M som genast fnös åt mig och var helt säker på att jag legat på fjärrmon eller nåt. Men han har fått se samma sak. När den mystiska kopplingen är igång, eller vad man nu ska kalla det, kan man höja höja höja via lampknappen eller gå från tvåan till sexan om man skulle vilja det. Men tio minuter senare är det borta och kanske inte kommer tillbaka förrän någon månad senare.

Spooky. Eller bara livsfarligt med knasiga ledningar.

När jag vänder ryggen till...

...äter Arvid hudkräm eller rengöringsmedel.

...drar han mej i håret.

...trycker han på diskmaskinen/tvättmaskinen/tv-n/dvd-n.

...stoppar han (i bästa fall) händerna i toaletten.

...biter han mej i ryggen.

...kastar han ut alla skor från skohyllan.

...hämtar han saker och kastar nerför trappan.

...äter han batterier.

...stoppar han fingrarna i blomjorden.

...river han sönder tidningar/böcker/foton/viktiga lappar.

...äter han små barbieskor/barbiebestick/barbiearmband.

...drar han ut allt ur besticklådan/skafferiet/nån annan låda i heeeeela huset.

...drar han ur telefonsladden/tevesladden/boxersladden/nån annan sladd i heeeela huset.

Kan jag ge mej nu? Börjar det bli tjatigt? Tänk då hur JAAAG har det!!! Ibland tror jag att jag ska bli galen. Inte 17 var väl Alice så här, ibland vill jag kalla det dryg, men eftersom trots allt folk (läs soc) kan läsa det här så kallar jag det intensiv.

Nu kan jag inte skriva mer för, surprise!, Arvid biter mej, slår av datorn och är allmänt wacko här bredvid mej.

Ytlig.

Jo. Men det kan jag väl erkänna att jag är en del.

Jag tänker väldigt lite på att jag är nyttig för att må bra. Jag tar inte den där promenaden eller gymträningen för att jag ska vara frisk och hålla otäcka sjukdomar borta. Det är nåt jag nästan tar för givet.

Jag vill använda jeans och tröja utan att dra i midjan, fixa och trixa så ingenting fastnar i nån valk och baklängesstudera mej i spegeln för att inte missa nåt.

Nån gång har jag kommit hem, gått förbi helkroppsspegeln och sett sånt man inte önskar sin värsta fiende. I utseendeväg alltså. Sen har jag noll problem med att gå runt med en bäbisspya på axeln eller mysbyxor.

Jag är en sån där som avskräcker tjejer från att skaffa barn. Som är rädda att de ska bli tjocka och sluta bry sej om sitt utseende.

Sååå 2009.

Är det normalt att sms-a sambon när han är på nedervåningen? Jag brukar beställa välling via sms och ibland kan jag tipsa om nåt på teven. Är det underligt att jag är en tjockis?

Ett gott skratt...

Spökvandring.

Igår var jag och en kompis ute på kvällspromenad.

Sist jag var på kvällspromenad var det kortärmat och ljus sommarkväll som gällde. Nu var det becksvart och pannlampa som förutseende C satt på huvudknoppen.

Vi började med att gå en mysig, belyst gångväg som helt plötsligt inte var belyst. Jag såg otäcka skuggor i gräset, vi "iiiiiiiiiiiiiiiiii"-ade och sprang hand i hand en bit till vi kom till en ny gatlampa.

Samtalsämne 1: "Gud vad mycket otäckt som hänt här senaste tiden. Mordet. Alla bränder. Och tänk vad många som blivit rånade. "

Samtalsämne 2: "Har du sett en gammal fiskare här nån gång? Som helt plötsligt förvunnit? De säger att det är en gubbe som går igen."

Ja, så där höll vi på. Inbillade oss värre och värre saker. När vi mötte en man med en lös hund gallskrek vi rakt ut och småsprang därifrån.

Väl hemma igen hade jag bultande huvudvärk efter den hårda anspänningen av en skräckpromenad.

Men vilken jäkla bra motion sen. Kroppen borde förbränna minst det dubbla när man har konstant hög jag-är-med-i-en-skräckfilm-puls.

I-lands-svält.

Jag och min sambo har olika mat&sovklockor. Totalt.

Jag är inkörd i småbarnslivstider. Frukost, lunch, mellis, middag. Och blir det liiiiite för långt emellan blir jag sur som ättika, får huvudvärk och i värsta fall smäller jag i dörrar och gråter en skvätt på toaletten. Av frustration, av hunger, av ren galenskap.

Om man vet att middagen står på bordet om 30 minuter så borde man som vuxen människa kunna acceptera det och helt enkelt vänta. Men jag blir GALEN.

Idag kom jag och barnen hem, efter en trevlig dejt med bästisar och deras kids, och jag hade en inre bild av att middagen var på gång. Att grytan puttrade på spisen och det nybakta brödet just hade tagits ut ur ugnen. Typ. Men på soffan ligger en trött sambo och kollar på fotboll. Framför honom står en assiett med tre tomma bullpapper och ett urdrucket mjölkglas. Det betyder att... ...att...

På en sekund har harmoniska glada mamman förvandlats till en eldsprutande drake. Jag tänder direkt. Och det har inte ett jävla dugg med sex att göra. Stackars sambon missförstår och tror att ilskan beror på att han ätit just kanelbullarna. Men för min del handlar det enbart om att han ätit. Att middagen blir senare.

När så middagen äntligen står på bordet och jag har tagit tre tuggor släpper äntligen hungerpaniken. Och då kan jag inte riktigt förstå varför jag jagat upp mej så fruktansvärt. Jag överlevde ju. Den här gången oxå.

Modell i familjen.

Eller ja, typ.

Min systers bonusdotter är med i en modelltävling. Kolla in henne och rösta. Hon är nummer 1 och heter Chanelle. Är hon inte lite lik mej?

Klicka här så kan du rösta.

Godisråtta med måtta.

Jag börjar tro att jag har en skyddsängel som skyddar mej mot att förtjocka mej totalt. Ängeln använder en genomgående supereffektiv metod. Den strör helt enkelt lite sömnpulver på mej så jag hamnar i total koma.

I lördags hade jag slagit på stort och tänkte "Åt fanders med Nyttiga Livet!" Jag hade köpt lösviktsgodis för nästan 70 kr, hällt upp i en skål och verkligen gottat mej åt att snart skulle det bli fotbollsfest i tevesoffan. Jag tänkte mest fokusera på godisskålen, läsa en tidning och ha fotbollen lite mer i bakgrunden.

Först var det nattning. Nybadade barn, disneyfilm på teven oxå varva ner litegrann. Jag varvade ner klart mest och snarksov nästan på en gång.

När jag vaknade till liv igen var fotbollen över för länge sen. Och sockersuget försvann med sömnmosigheten.

Jo. Så så var det...

Alice rimmar.

Den dagliga kulturdosen får jag av DN vid frukostbordet. Idag finns ett långt reportage av Hertha Müller.

Det har blivit lite väl tjatigt med Nobelpristagaren nu, tycker jag. Kanske beror det på att jag ännu inte läst något av henne och alltså inte insett hennes storhet. Idag hade jag alltså min chans men hade ingen lust.

- Hertha Müller, suckade jag.
Alice vaknade till bredvid mej.
- Stjärta Müller, halvskrek hon. Hertha Müller, stjärta fyller.

Ett kök utan stök.

Äh förresten.

Livet är trots allt härligt ändå.

Vi ska få ett nytt kök. Ja, få! Eller ja, typ få.

Vår bänkskiva har blivit vattenskadad och måste bytas ut. Eftersom IKEA har slutat göra just den bänkskivan vi har så ska vi även få ny till vår andra bänk som inte är vattenskadad.

Det betyder att vi får en chans att ändra på det vi inte är nöjda med. Typ den runda diskhon som man inte kan diska en kastrull i utan att halva köket har förvandlats till syndaflodsplejs.

Och vår konstiga "bardisk" ska förvandlas till ett underbart barhäng istället. Med bred bänkskiva och plats för kids att sitta och skära grönsaker samtidigt som lugna och harmoniska mamman plockar och fixar. Eller för kompisarna som är över på middag, jo, det blir väl nån gång i veckan, då snor jag ihop en mojito eller nån annan smaskig fördrink som jag är så himla bra på att göra.

Så i ett sånt fint kök kan inte en sunkig tjockis lufsa runt, andfådd, rödblommig, hålögd och sockerberoende. Å nej. Där glider snofsiga jag fram, gärna i kort kjol, nylonstrumpbyxor och högklackade skor. Min lilla fredagsstass så att säga.

Tjocksmock.

Vad tungt allt känns!

Jag har tappat fart liksom. Det nyttiga livet är inte nyttigt längre. Jag vet att det har jättemycket med mitt mående att göra. Det blir en ond spiral. Jag orkar inte vara nyttig för att jag mår dåligt. Och då orkar jag inte träna som egentligen gör att jag mår bättre. För att trösta mej äter jag en extra macka och mår ännu lite sämre.

Nu är det inte långt ifrån att det måste i choklad. Mängder av choklad. Som gör att jag mår bättre i ungefär tre sekunder, men jag måste ändå äta upp varenda liten smula. Fast jag mår illa. Fast jag inte vill ha.

Tungt tungt tungt.

Och tyngre verkar jag bli.

Walk on the wild side.

Lillgrabben går!
I alla fall mer än när jag tvingar honom.

Det lossnade i tisdags. Hos mormor och morfar. Då tog har 5-6 steg utan att reagera själv.

Nu, efter att Jessica och Vilmer varit här, fick han eld i baken eller nåt i den stilen. Så nu går han 4-5 steg här och där. Bara så där. Han kanske förstod att det är dax nu när han såg nästan jämnåriga Vilmer småspringa genom huset. Livet är onekligen roligare på två ben.

Idol-fan.

Förra veckan satt jag som spikad i soffan varje dag och tittade på superprogrammet. Mot slutet tyckte jag att det blev lite väl jobbigt att passa Idoltiden varje kväll och såg fram emot den här veckan med enbart FredagsFinalen.

Nu känns det tyst och tomt på kvällarna trots alla nya serier. Jag saknar mitt kära jurygäng. (Självklart mest min drömbästis Anders Bagge.)

I natt kom det slutliga beviset på att jag behöver ett liv beyond teven. Jag drömde att Peter Jihde stötte på mej.

Om jag kunde lägga in en melodislinga så skulle jag göra det här. Sån där ödesmusik med högljudda stråkar eller nån otäck gammal kyrkorgel.

Så ikväll blir det bara Greys anatomy för det kan jag absolut inte missa. Och dom där nya bönderna borde jag kanske kolla in ändå. Och Halv åtta hos mej har alltid varit en favorit så det vill jag se.

Ja. Bara det. Typ.

Flås flås.

Först var det värsta slöa morgonen. Jag tog en dusch. Plockade ur och i diskmaskinen. Långfrukost med både Kuriren och DN. Borsta tänderna. Kika på klockan.

WHAT THE HELL? Kvart i!!!

På med kläder. Tvätta av kidsen det värsta. Pula ner nån extra blöja i den redan överfyllda skötväskan. En extra body oxå. Vart är mobilen? "Sätt på dej skorna nu, Alice!" Skynda skynda.

Till slut var Alice på plats på dagis och jag sprang med Arvid i famnen till Familjecenter och doktorn. Stormade in med andan i halsen. Försökte slappna av och inte prata i hundrafemti och få Arvid att känna sej luuuugn.

Doktorn:
"Det var värst vad du flåsar. Hur är det med konditionen?"

Käftsmäll. "Men för i helvete."

Hade jag velat sagt. Istället mumlade jag nåt om att "Jo, man är ju rätt tjock och jag borde förstås röra mej mer."

Jävla skit. Så det har jag firat med att smälla i mej gammal pizza och 2 bullar. Det nya livet är långt långt borta just nu.

Underbarnet.

Alice skriver inköpslista. Överst på listan textar hon ROSTAT. Favoritmackan framför alla.
Ord 2 stöter hon på patrull. SKOR. Hur ser K ut?
Jag tar fram en av mina tidningar och pekar på ett K. Det är nyaste Allt i hemmet med en bild på ett vackert vitt kök på framsidan och ordet DRÖMKÖK med röda feta bokstäver.
Alice tittar och säger alla bokstäver.
"Här står det kök." säger hon.
"Hur visste du det?" frågar en helimponerad mamma.
Hon pekar på huvudknoppen och säger lätt:
"Min hjärna."

Så nu ska jag ringa hit Kanal 5s kamerateam. Och på måndag bär det av till skolan. Det är sånt slöseri på begåvning att hon ska tillbringa mer tid på dagis.

Hon har helt klart ärvt sin mors otroliga läsarhuvud. En dag kanske hon kan vara där jag är nu. Skuldsatt upp över öronen och arbetslös.

Låten var...

Lars Winnerbäck - "Jag får liksom ingen ordning".

Vi är P3-lyssnare och att sitta vid frukostbordet och digga är en favoritsysselsättning. Då sitter vi alla 3 (jag och 2 barn) och headbangar och jag och Alice försöker sjunga med så mycket det går.

En av våra favoritlåtar att sjunga med i är: "Morgon, morgon, morgonpasset i P3". Den har vi faktiskt lärt oss helt utantill.