När jag börjar läsa en bok får jag inte sluta med den. Det spelar ingen roll om jag hatar den, om handlingen är overklig eller om jag inte förstår den, om jag irriterar mej på språket eller översättningen, eller om, som i det här fallet, jag mår rejält dåligt av att läsa den.
Jag läser "Islossning" av Barbara Voors. En pappa och dotter går genom isen. Den stackars mamman är lämnad kvar tillsammans med hennes bonusson. Olika karaktärer berättar om tiden före och efter. Och jag blir livräddare och livräddare och livräddare för varje ord jag läser.
Boken är verkligen bra. Jag älskar hennes språk. Men jag valde nog fel tillfälle.
Flera gånger om dagen är jag rädd att något ska hända. Exempel: Alice badar och jag lagar mat. Drunkningsolycka pga mamman som inte ägnar henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. - Jag och Alice vinkar hejdå till Mattias som sätter sej i bilen. Bilolycka pga sambo som har paxat bilen med bättre däck. - Jag bär Arvid och går förbi ett vasst hörn. Dödsolycka pga klumpig mamma som snavar och trycker sönder honom mot hörnet. Typ.
När Arvid var nyfödd var jag minst sagt labil. På neonatalen försökte jag slötitta på tv, bläddra i nån skvallertidning eller lösa nåt korsord. Det kliade i hela kroppen och jag grät hellre. Men när jag någon gång mådde så pass bra att jag klarade av att "göra" något läste jag i min bok. Och vad var det för uppåttjackläsning? Jo. "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Handling: Frun får cancer. Lilla dottern får tidigt veta att mamma snart ska dö. Mannen är en otrogen skitstövel, men prisas eftersom han följer med henne på behandlingar och kommer med en hink då och då när hon ska kräkas.
Boken var inte vad jag behövde just då. Om jag, när jag stod vid bokhyllan för att välja läsning, visste att Arvid hade tröttnat på min livmoder och inom kort var på väg ut, hade jag valt en annan bok. Men eftersom det var den här otroligt sorgliga historien jag hade börjat på fick jag bita ihop och hulka mig igenom den.
3 kommentarer:
Men ibland kan det vara otroligt befriande att läsa något otroligt sorgligt. Det är som att man släpper loss sitt eget elände när man läser om andras olycka.
Men man får ju inte gräva ner sig och deppa ihop. Då är boken ohälsosam.
Jag har inte läst Kluun men många säger att den är fantastisk.
Hmm. Jag fick En sorts kärlek gratis av Martin på bokhandeln för ett tag sen. Igår valde jag mellan den och Bitterfittan.
Jag tog Bitterfittan.
Jag har inte läst Bitterfittan men det är lika roligt varje gång jag lånar ut den till någon. Roligast är det när någon äldre man måste fråga efter den. Ha ha.
Mitt jobb är roligt.
Skicka en kommentar