Japp. Lille Arvid går i morsans fotspår.
Det är klart enklare att borsta tänderna, få i Alices fötter i strumpbyxorna, tömma pottan och annat som ska fixas på morgonkvisten, utan en Arvid på armen. Lösningen är, förstås, TV. Sorgligt men sant.
Efter frukost placerar jag honom framför den stora svarta jätten som förstör barns fantasi, ger de mardrömmar och allt annat hiskeligt hemskt. Och Arvid är lyckligast i världen. Fnissar nöjt åt ekonominyheterna och sparkar vilt med fötterna när en tant pratar om böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar